Nu sitter jag här igen och tittar på baseball. Trots att klockan är 4:25 svensk tid och jag inte har sovit. Resan gick smärtfritt, det var när jag kom till Boston som det gjorde lite ont.

Det är ju July 4th idag och tanken var att jag skulle åka direkt från Logan Airport till Camilla, Alina o. co som satt och myste vid Charles River. Grejen var att det var ju inte bara dem som myste, utan även ungefär 100 000 Bostonians.

Jag gick till rivern; varm som en gris, trött som fan, hungrig som en varg, dragandes med min jävla resväska och puttad hit och dit i den stora crowden av feta Amerikaner. Jag ringde Camilla cirka 30 gånger och resten ungefär 10 gånger var, jag skickade sms, men det kom inte fram. Det fanns ingen jävla telefon connection för att det var så jävla mycket folk!

Efter typ en halvtimme gav jag upp och började gå därifrån. Äntligen ser jag att Camilla ringer, men det fungerar inte att svara! När vi äntligen lyckas hålla ett samtal har jag gått långt och det är helt ovärt att gå tillbaka eftersom jag ändå inte kommer hitta dem.

FYFAN var förbannad, frustrerad, trött och hungrig jag var! Ni vet så där så man börjar gråta. Jag tog mitt pick och pack och åkte hem, irriterad som fan.

Då ringer Francie. Och jag pratar med Daphne. Med Sarah. Med Byron. MINA UNDERBARA UNGAR, JAG SMÄLLER AAAV!! Inget 4th of July-firande för mig, men det gör inget längre. På tisdag får jag träffa ungarna och Francie och Jon igen.