Okej. Alla som nu vet med sig att ni snarkar, ta inte åt er, jag älskar er i alla fall! Pappa också! Till och med jag har säkert släppt ifrån mig ett och annat snarkljud någon gång i mitt liv. Det jag inte förstår är hur vissa kan få de där ljuden att låta så himlans högt. Jag kan väl stå ut med de här vanliga, lite mer dämpade snarkningarna, men när det börjar låta "ÅÅÅÅRRRRRRRHHHMMMMM-PSSSCHYYYYY", då står jag inte ut.

Min pappa råkar vara en av dessa snarkare, (mamma tillhör den kategorin som går an). Jag har nog aldrig insett det här problemet förän nu när jag delat rum med honom i två dygn. De två första nätterna gick bra, jag och Gillis i en stuga och mamma och pappa i en. Men natten därpå.. Det är väl okej om man får gå och peta på honom en gång och han slutar, men man orkar faktiskt inte gå upp en gång var femte minut.

Först la jag huvudet under kudden, men då kunde jag knappt andas. Sen gick jag på toa och hoppades han skulle vakna, men ack nej. Sen låg jag och stirrade upp i taket med vidöppna ögon medan jag långsamt (men ganska snabbt) förvandlades till sinnessjuk. SEN BÖRJADE JAG SKAKA AV ILSKA! Jag ville bara ta en stol, skaftet på en sopkvast, mobilen, eller något annat hårt och slänga det så hårt jag kunde på min snarkande pappa (ja jag älskar honom), så han skulle bli tyst! Fråga mig inte hur jag somnade.