Hemma från VM i Bremen och ännu en underbart lyckad resa. Okej, ingen medalj, men fortfarande bäst i Sverige och tvåa i Norden, och en jävligt bra dansad 2-minutare. Det känns onödigt att skriva för mycket för att försöka förklara den här resan när jag ändå inte kommer få fram känslan hur mycket jag än försöker. Därför kör jag en enkel sammanfattning i punktform.

* L-språket
* Happy tree friends
* Spåning med M-kulor
* Piece of subwaycace
* Gay-restaurang
* Iordning-göring inför tävlingen (snyggaste gruppen, jag lovar)
* Karusellåkning
* Mehdi leker störd
* Inmarch
* Stadsspringning med knäppa Whiplashare
* Bästa danskar
* Knäppa tyskar
* Landslaget sover på läkaren
* Nya vänner
* Skitsnack
* Pirre Päron

Det svåra är att förklara det här för folk. Ingen fattar vilket motstånd man har, hur domarna tänker, och att det faktiskt inte alltid hänger på om man är bra eller inte som gör att man går vidare eller inte. Men det är ju faktiskt inte det som spelar någon roll. Det viktiga är ju att VI vet allt det där! Och det gör vi.


Jag är aldeles för trött för att lägga ut fler bilder, de allra bästa från alla Whiplashare kommer ut så snart jag har fått deras bilder.

Jag vet att det låter deppigt, och kanske är jag lite deppig just nu, men det skulle faktiskt inte göra mig något om jag dog nu. Det låter jättehemskt, men grejen är den att just nu är jag tillräckligt lycklig för att inte tänka på allt jag förlorade om jag skulle dö. Det skulle väl vara skönt att dö lycklig? Och mycket av det är er förtjänst, era älskade krullhåriga lyckopiller!

Jag avslutar med ett citat (som inte är lika roligt skriftligt, men ändå):
- Ska vi glajda på det här steget?
- Glajda? (det heter slajda (från slide))
- Nej, jag menar slida!

FANTA LIME