Jag är inte mentalt stabil just nu. Min hjärna är trippelt gånger så stor än vanligt, allt får verkligen inte plats. Det handlar om skolarbeten, pressen och mycket om dans faktiskt, även om det är det jag älskar allra mest.

Vi ska bli mer synkade än vad vi någonsin har vart, pengar ska på något mirakulöst sätt samlas in, kläder ska köpas, träningstider bestämmas, tid hittas och beslut fattas. Allt ska hinnas med och bli perfekt. Glöm inte att jag älskar att träna med Whiplash, det är inte alls det, utan tankeverksamheten. Sen ska formationen träna, ta tid från gruppen och från pluggandet.

Sen är det alla runt omkring. Idag blev det för mycket. Jag släppte allt, sa äntligen vad jag kände och tyckte till de jag ville och jag ångrar mig inte ett dugg. Ingen kan komma och säga vad jag ska säga, att jag inte får säga vad jag känner bara för att de inte vågar göra det själva. Själva håller de mun, och när jag säger vad jag tycker om dem har jag fel, för jag har ju ingen jävla aning om hur de är, eller hur de tänker. Nej, men det är just det jag menar. HUR I HELVETE ska jag kunna ha en aning om hur de är och hur de tänker när de inte vågar uttrycka sig och stå för sina åsikter och känslor? Hur ska jag veta vilka de är om de inte är sig själva? Om det enda man ser är ytan, och man kan inte komma dem under skinnet eftersom de varendaste dag har samma skal. Ett påklistrat skal. Är det verkligen bättre att gå bakom en så kallad kompis rygg, än att säga vad man tycker till henne? Ja, tydligen är det det, för man vill ju inte såra någon. Man varför går man då bakom hennes rygg? Är det då inte bättre att säga vad problemet är, lösa det och sen gå vidare och känna att man är ärlig med sin KOMPIS? Det är tur att jag är ärlig. Ni skulle bara veta vad ni tycker om varandra. Det ni inte vågat säga själva till varandra men det ni blir så himla uppretade över att andra säger, fast ni tycker precis samma sak själv.

PEACE