Jag är inte den som brukar vara rädd. Inte den som brukar skrika (förutom här om dagen när spindeln chockade mig). Men i natt var jag riktigt jävla rädd. Klockan var runt 2 och jag och Emma var ute i stugan. Vi låg och slappade i soffan och skulle snart sova, men först ville vi lyssna på en till låt. Så jag gick fram till datorn och klickade på låten och satt där på golvet, trött och glad.

Tills jag såg ut genom fönstret. Där ser jag ett upplyst huvud. Ni vet när någon står och håller en ficklampa under huvudet? Japp, så var det. Ansiktet spärrade upp ögonen och visade tänderna. Det känns som om jag tittade på huvudet i en evighet innan jag fick panik, skrek och rusade upp till soffan. Emma skrek och undrade vad det var men jag kunde inte säga något! Jag hade panik! Jag skrattade, skrek, darrade, innan jag sprang fram till dörren och skrek på Jonas (Emmas systers pojkvän) eftersom jag hade insett att det var han.



Ingen svarade och jag började tro att jag hade sett i syne! Jag berättade för Emma vad jag hade sett och jag vet inte hur snabbt mitt hjärta slog. Även om jag vet vem det var så lovar jag att jag har men för livet! Jag hatar fönster! Det var redan innan min värsta mardröm. Ett ansikte som ploppar upp utanför fönstret på natten..

Vi gick i alla fall och la oss, efter att vi hade låst dörren, låg på helspänn och fick panik så fort vi hörde något konstigt. Tack Gud att jag inte var ensam. Jag blir fortfarande helt darrig när jag pratar om det, det var fan ingen liten fjuttgrej. Det var bland det värsta jag har varit med om!