Kom nyss hem från Irre som jag inte träffat på väldigt länge, och mycket hade vi att prata om om man säger så. Väldigt trevligt!

Hon ska tatuera sig igen på måndag så vi började snacka lite om det och hur jävla ont det gjorde. Först pratade vi bara om det, men sen tänkte jag tillbaka på hur det verkligen kändes och det var som att uppleva det igen. En brinnande kniv som skär genom huden. Centimeterstrecket som känns som tio-centimeters. AJ AJ AJ AJ!

Avtorkningen med den kalla fuktiga trasan emellanåt kändes som att komma till himlen. HAAAALLELULJA!
"Alldeles strax klart, jag ska bara skugga"
.. jag vill inte ha någon jävla skugga, SLUUUUTAAAA!..
"NU är det snart klart, ska bara fylla i med lite vitt!"
..snälla, sluta sluta sluta, jag blir galeeeen! INGET VITT, JAG BER DIG!!..



Och tillslut den sista avtorkningen med trasan, äntligen kunde man andas ut, håret på armarna la sig och rysningarna på kinderna slutade. Kändes som man höll andan i 20 minuter.

Ändå vill man göra det igen. VARFÖR VILL DU UTSÄTTA DIG FÖR DETTA DIN DUMMA MÄNNISKA?! Men det vill man. Fast det ska vara med stil förståss, det finns ju vissa gränser..