PREDIKAN PÅ G!
"Det ligger i kvinnans natur att hitta felen hos en fin man och de goda sidorna hos idioten."

Varför är det så? För det är ju så sant! Något av det sämsta (och ibland bästa, men fortfarande irriterande) som kvinnor gör är att analysera allt och alla. Hittar vi en fin man ska han granskas in i minsta lilla detalj, utan barmhärtighet. Att han är en bra människa räcker inte, hittar vi minsta lilla fel är det det som fastnar på hjärnan. Har han visat sig vara fin förväntar vi oss att han ska vara perfekt.

Vi är också för förlåtande. Jag vet, det går inte alls ihop med det jag skrev ovan, men det är så det är. Idioten ska minsann få en chans till, för han är ju så snäll. Ibland. "Snäll innerst inne." Gång på gång låter vi oss utnyttjas av denna idiot och vi gräver frenetiskt efter hans goda egenskaper, vägrar att ge upp. För de måste ju finnas där, ingen kan väl vara så.. idiotisk?



Vi gör idioten till den fina mannen och den fina mannen till idioten. Det är så jävla dumt, och jag vet inte hur många gånger jag har blivit arg på mig själv på grund av detta! Ge den fina mannen energin istället, se över de så kallade felen och njut av den goda människan skulle jag säga.

Jag beundrar mig själv för denna predikan, jag har i alla fall försökt tänka efter, och jag ska bättra mig!

För att citera Nalle Puh:
"Människor som inte tänker ordentligt har inga hjärnor, snarare har de grått ludd som flugit in i huvudet på dem av misstag."