Just nu är det så jävla hårt. SÅ JÄVLA HÅRT. Hela den här veckan har varit hård och jag känner mig helt trasig och slut av allt gråtande. Speciellt efter ikväll. Emma Emma Emma. Vad fan ska jag göra utan dig?! Måste du vara så JÄVLA BRA?

När jag läste din bok blev jag helt galen. Jag grät och grät och grät, vilket du nog märkte. (Eller? Du grät ju ganska mycket själv.) Det måste sett fint ut, två flickor under ett paraply på en mjölkpall i regnet. Sorligt. Sen pratade vi som vanligt och det kändes inte alls som om jag ska åka. "Vi hade inga tårar kvar".

Bullshit. Jag vände mig om och tittade efter dig typ 100 gånger. Tills du försvann. Min finaste. Och nu låter det som om jag snackar om min pojkvän (som jag för första gången är överlycklig över att jag inte har). Min Emma.