Jag älskar att bo på landet! Och då snackar jag inte om något himla b-land som Kjula eller Borsökna. Är det landet så är det landet! Här snackar jag om hus som ligger så pass långt ifrån varandra att man knappt ser till närmsta granne, åkrar och grusvägar överallt och en och annan hare och älg. Somrar där man kan gå ut på tomten hur man vill utan att någon ser, klättra i träd och njuta av (jag vet det låter töntigt) naturen.


Visst att det kan vara svårt att ta sig till stan eftersom det inte går speciellt många bussar, nu har jag ju körtkort i och för sig, men innan. Ibland är grusvägarna bara så jävla jobbiga med gropar och gupp som en jäkla tvättbräda, men jag älskar't. Jag älskar de röda husen med vita knutar, stora gröna tomter, dammiga grusvägar, igenväxta stigar, gula/gröna/beiga åkrar, solnedgångarna, soluppgångarna, mjölkpallarna, utsikten. Friheten.


Och nej det luktar inte ko här, det finns inte ens några kor här. Kanske en och annan häst, men det är väl bara mysigt eller? Nej, jag är verkligen ingen stadsmänniska. Tänk att behöva gå promenader i en stad. Eller i en planterad skog. Och dessutom behöva tänka på hur man ser ut hela tiden! Tänkt att behöva planera i förväg när man ska åka och bada, sitta i en trång trädgård och sola, eller till och med på en balkong. Uuuusch!


Jag vill fortsätta kunna åka till Mora och bada klockan fyra på morgonen i soluppgången. Kunna sätta mig på en sten i kanten av en åker och titta på solnedgången, eller gå ner till mjölkpallen i täcke på morgonen för att se soluppgången. Sova på studsmattan, klättra i stora bigaråträd och cykla till en öde fotbollsplan med sin bästa vän.


För det är faktiskt sant, skulle jag inte ha dig Emma skulle det inte vara hälften så härligt att bo här! Ja, det här är i alla fall jag. Landet i mitt hjärta helt enkelt.