När jag kom ner satt mamma och pappa och tittade på Let's dance. Precis när jag kom hörde jag någon av dansarna säga gråtandes "Jag blir så rörd för man sliter så himla hårt, så går det så himla bra och man funkar så bra tillsammans. Jag är så lycklig."

Jag har aldrig riktigt själv förstått varför Whiplash har varit ett sådant "känsligt ämne", varför jag så många gånger har fått en klump i hjärtat och läckt några tårar när jag har tänkt på oss, men förklaringen finns här ovan.

När jag sen såg hur rörd Laila var efter att ha dansat sin sista dans, vilket hon gjorde som en riktig jävla proffsdansare, blev jag känslosam för jag vet precis hur det känns. Sen var det ju så jävla dåligt att hon inte vann, så som hon verkar ha kämpat och slitit. Slitit för något som kunde ha blivit one moment in time. Men med egna erfarenheter vet jag att det inte är det slutliga som är one moment in time, utan hela resan dit. Jag vet, klyshigt, men oj så sant.

Fast å andra sidan klagar jag inte på att Whiplash, förutom hela resan, dessutom fick 10 stycken små moment in timesare. Och inte så små heller. Eller, det var nog föresten 100. Eller tusen.