Helt tom. Jag är inte förbannad egentligen. Inte på Guif alltså. Eller, lite irriterad på missade straffar, lama skott och på den där Skillhammar i och för sig. Men argast var jag när Zacke blev helt jävla dunkad i golvet och Alingsåsaren inte ens fick utvisning.

Så här sitter jag, hes utan anledning. Halsmandlarna hoppade upp i första skriket, och jag skrek så jag blev alldeles snurrig i huvudet. SÅÅÅ NÄRA! Jag trodde det var kört, men sen BANG BANG BANG, och det var lika!

Grejen är den, jag är inte sur för att de förlorade liksom. Men jag mår så dåligt när spelarna är så ledsna och besvikna! Jag känner väl för mycket sympati helt enkelt. Jag tycker synd om dem. Nu längtar jag efter att få läsa i tidningen att Tholin eller Haukur säger att de är nöjda med silvret och uppskattade publikens stöd, DÅ kan jag gå vidare.