Jag börjar inse vilken tur jag haft. 2/4 svenskar från orienteringen har åkt hem till Sverige (det är jag och Camilla som är kvar), en från min gamla klass har gjort rematch och ytterligare en ska också åka hem till Sverige igen. Lara här i området ska också rematcha och även Jessica. För att deras familjer är tröga.

Min familj måste ju verkligen vara bäst! Helt sjukt att man kan prata på telefon en gång, emaila lite och sen bara flytta in hos någon. Det är ju egentligen konstigt att det funkar över huvud taget. Ja, min host family är bäst.



Min host mom, som skrattar åt det mesta, match makar, är oerhört trevlig och verkligen bryr sig om mig, tror att peanut butter är nyttigt (som alla andra i det här landet) eftersom det innehåller nötter, och typar hårdast på datorn.

Min host dad, som jag egentligen inte träffar speciellt mycket eftersom han jobbar, men som jag tittar på baseball med, som varnar mig för killar under 21, älskar Disney och sjunger och spelar gitarr.

Byron, världens gulligaste pojke med ett skratt man smälter av, den jag spelar baseball, soccer, och tag med i timmar, gör danser med och som säger "WOOOOOW" när jag ritar. Han är den omtänksammaste 7-åring jag någonsin träffat.

Sarah, min lilla snuggle bunny, som jag får 3000 pussar och kramar och "jag-älskar-dig-kort" av varje dag, som vill ha sleep over varje natt, som klänger på mig, ser ut som en liten nisse och som igår sa "You are my own favorite teenager, I never gonna forget you Juuuules".

Daphne, som är den vackraste ungen med de underbaraste ögonen jag någonsin sett, som jag leker treasure hunt och Cruella DeVil med i 3 timmar, har det sötaste skrattet, vill sitta i mitt knä på bussen, hålla i min hand och leka "love bug".

I LOVE THEM!

Men det allra bästa här är mina vänner. Vad skulle jag ha gjort hela tiden utan dem? Inte skulle jag ha trivits så här bra i alla fall. De har gjort tiden här så himla enkel.