Folk frågar vad som skiljer sig mellan Sverige och Amerika. Förutom maten och sådana där tråkiga statliga/ekonomiska/välfärdsgrejer måste jag säga människorna.

På ett sätt är folk så mycket trevligare här. Sitter det en människa på bussen sätter sig inte nästa person som går på nödvändigtvis så långt ifrån den andra personen den kan komma, som i Sverige. Här kan folk sätta sig och snacka.

Ibland tycker jag att de är fake. "Hi, how are you?" och sen inte lyssna på svaret ger liksom inte någonting. Det är bara en fras. Det är mycket "She was SO NICE" och "It was SO NICE to meet you" fast man bara träffats en gång och de egentligen inte har en aning om hur man är. De överdriver som fan.

Men det är trevligt ändå. Folk är öppnare. Tycker en främling att man har snygga byxor säger han det och undrar någon vad det är man äter frågar hon. Bara för att de är intresserade och för att få igång ett samtal liksom.

Sen är det ju alltid trevligt att höra "Bye ladies, have a nice day!" vart man än går. Deras trevlighet kan som sagt tolkas som fake, men jag tror att det beror på hur de är uppfostrade och det gör faktiskt vardagen mycket mysigare!

Och jag ska inte säga något, för man blir exakt likadan själv. Överdriver. "Thank you SO MUCH, the dinner (spaghetti och köttfärssås) was DELICIOUS!".

När mamma och Gillis kom hit kändes det så konstigt att de inte var så där övertrevliga, till exempel på en restaurang. Ändå skulle de liksom räknats som väldigt trevliga i Sverige!