Att vara i Sverige just nu är en sådan jäkla sjuk känsla. Det går inte att förklara, men det är som om jag lever i en parentes i ytterligare en parentes i mitt liv. USA-tiden är en liten bubbla liksom. Och semestern här i Sverige en ännu mindre bubbla.

Familjen i USA känns så himla distant just nu, det känns knappt som om de existerar! Har jag ens varit i USA? Nu är jag hemma HEMMA och sen ska jag tillbaka till USA, vilket också känns helt osannolikt. När jag kommer hem (hem i USA) kommer tiden i Sverige säkert kännas som en dröm, som om det aldrig hände.

Trots att det känns som om jag inte har en annan familj i USA just nu kan jag ändå inte förstå att jag just har lämnat denna underbara familj för 10 dagar. Det längsta jag har varit ifrån dem det här året har liksom varit 3 dagar. Tack gud att jag åker tillbaka, annars hade jag inte varit så lycklig som jag är nu! Jag börjar inse hur jäkla TUFFT det kommer vara att åka tillbaka till Sverige sen på riktigt..

Jag blev så tagen av brevet jag fick av Jon och Francie. De skrev att jag var en underbar person som de älskar och att de är så glada och excited över att jag inte åker hem ännu, since de ser mig som en i familjen. De skrev att de uppskattar mitt hårda jobb och tackar för att jag gjort alla deras liv så mycket mer nice. Gud vad jag älskar dem.

Sverige är helt underbart. Jag uppskattar det så sjukt mycket. Det är så grönt, åkrarna är så fina, mina kompisar och släkt och familj är underbara, det luktar så jävla gott ute, hästlukten är oemotståndlig och gud vad jag har saknat all svensk mat!

Jag lever livet här hemma just nu och tar vara på minsta lilla minut jag har. Det är toppen.