Familjen + Camilla på middag ikväll. Det blev god mat, presentutdelning, dansuppvisning, filmvisning, skratt och tåååårar.

Maten bestod av vin, risotto, marinerade räkor och artichokes.

Presentutdelningen bestod av, från mig till dem, hjärthalsband till tjejerna med foton innuti och en liten rad inristad, en iPod nano till B, en fotobok med hej då-brev, citat, tusen bilder och "thank yous" till Jon och Francie och en skiva med massa filmsnuttar med ungarna. Åh vad underbart det var att se deras glada miner, det finns inte. Lite jobbigt att se dem gråta bara.


Jag själv fick den finaste bilden av oss alla inramad i en fancy ram med allas namn inristade, så himla fint. Ett halsband och en bok fick jag också och sist men inte minst, det som betydde allra mest - deras kort och brev. Speciellt de två från Byron och Jon känns så himla mycket. Gråt gråt gråt. Jon läste upp sitt tre sidor långa brev och inte bara av orden blev jag rörd, utan av synen på stora, starka Jon tvinga tillbaka tårarna. "Lets have some more wine."

Francie läste upp sitt brev, vi grät båda igenom hela skiten och sen visar hon fram ett papper där det står att de ger mig "a ROUND TRIP, STOCKHOLM TO BOSTON, come visit us soon". Bästa presenten någonsin. Sen började Daphne gråta och jag dog lite. Fyfan. Så vi satte på filmen och skrattade åt den i 17 minuter. Sen var det äntligen dags för min och ungarnas dans till "Telephone", klockrent.

Mös lite. Vid 22-tiden bestämde jag och Camilla oss för att gå den där promenaden vi snackat om så länge - Boston-hem. Runt 23 började vi gå, gick lite omvägar, handlade kaffe, snodde en ballong och larvade oss, var tillbaka klockan 1. Välbehövd promenix.

Så nu är det sista natten i min säng. I mitt rum. Som inte ser ut som mitt rum längre. Just nu när jag skriver är jag fokuserad på annat och det finns inte i min hjärna vad som händer imorgon trots att jag skriver det just nu. Men så fort jag öppnar breven, tittar på filmerna, korten, hör en sång kommer det slå mig som en käftsmäll.