Vet inte vad jag ska skriva. Men det blir nog en del. Började dagen med att packa klart och sen gick jag, Jon, Francie och Dexter till Starbucks för en morgonkaffe. Inte ofta det händer utan ungarna direkt, mysigt. Mötte sen upp Nina vid route 9 och gick hem till mig där Jon på soffan tröstade en storgråtandes Francie. Helvete.



Sa hej då till Nina och åkte sen och åt 16 sushibitar för $10 med Camilla vid Charles River (i bilen..). Kramades och pussades sen hej då innan jag gick in i huset och hängde med Daph och Jon. Vid halv 3 åkte hela familjen in till Boston och Castle Island (i denial sjungandes till musiken i B's iPod) där vi sprang runt och lekte och skrattade lite mer än vanligt innan vi åkte upp till toppen av Prudential (Boston's högsta byggnad) för en liten clam chowder-förrätt och dryck. Posade framför kameran och anslöt deras charm för alltid på mitt halsband.

Åkte sen till North End och little Italy där vi åt på en mysig italiensk restaurang. Vi pratade som aldrig förr och hade så himla trevligt och mysigt. Sedan var det dags att dra sig till Logan Airport.. Plötsligt slog det mig åter igen vad som skulle ske, det hade liksom inte funnits i mina tankar på ett par timmar.

I tystnad checkade vi in 4 istället för 3 bagage och gick sakta mot security. De köpte på mig ett par magasin och sen stod vi alla bara där ett bra tag, ingen ville säga hej då. Så fick jag tillslut första långa kramen av Francie och allt bara brast. Sen var det Daphne, Sarah, Byron och till sist Jon. Sen F, D, S, B och J igen. Allas tårar på min jacka och så många fina ord. Hemskt att släppa taget om ett gråtande barn.



Har nog aldrig gråtit så mycket i mitt liv. Ställde mig i kön och familjen stod och vinkade tills jag inte längre kunde se dem. "Don't look back" funkade liksom inte. De 45 minuterna innan boardningen var de längsta i mitt liv. När jag väl satt på planet var alla så snälla. Men det hjälpte inte så mycket. Det enda jag ville var att skrika, slå någon åt helvete hårt, springa av planet och hela vägen hem. När planet började accellerera skrek hela min kropp och mitt hjärta "NEJ NEJ NEJ".

De två sätena bredvid mig var lediga, så jag fick en kudde, en filt och la mig ner för att försöka sova. Ingen musik kunde jag lyssna på, allt påminde mig om familjen. Sovandet gick väl sådär och vid 4 på morgonen amerikansk tid kom vi fram till Heathrow, London. Jag tittade på departure-tavlan för att hitta min gate, läste av numret och gick dit och satte mig. Jag satt nog där i 15 minuter innan jag insåg att jag faktiskt inte skulle till Boston som alla andra som satt här..

Jag rushade till Stockholmsgaten och alla svenska brats som väntade på att få gå ombord. På planet och jag somnade nästan direkt och sov de två timmarna till ett blåsigt Arlanda, så blåsigt att landningen två meter från marken avbröts och vi styrde kosan uppåt igen. Det mest exciting som hänt på i alla fall 13 timmar. Det tyckte inte kvinnan bredvid mig som hade något slags nervöst sammanbrott.

Gick av, plockade upp mina fyra väskor och mötte mamma, pappa och Emma i ankomsthallen. Så härligt att se dem igen! Som jag sagt förut så handlar det inte om att jag inte vill träffa mina nära och kära, utan om att jag lämnar andra. Vi tryckte in väskorna i bilen och körde hem till mamma för middag och häng. Till och med mamma grät när hon fick läsa Jon's och Francie's brev.

Sen möttes jag av så otroligt fina mail från Byron, Jon och Francie, de jävlarna fick mig att börja gråta igen. Vad de säger går rakt in i hjärtat och stannar för alltid. Gud vad jag är lycklig att jag har dem. Det hela ledde till att vi faktiskt hade vårt första skype-samtal, alla utom B som var på tennis. Gjorde mig så glad. Dessutom ringde Byron upp när han kom hem.

Sådan tomhet. Jag måste bli distraherad. Det kommer nog gå bra.