Det som är så jävla frustrerande är att idioten hade en lucka på kanske två minuter att begå sitt brott. Vi gick fram och tillbaka förbi väskorna och tittade vid hyllorna. Emelie satt vid väskorna men gick sen för att prata med mig och Ellen vid bokhyllan två meter bort. Vi kunde när som helst tagit två steg och fångat honom in the moment. Vad fan hade hänt då? Ungefär tio sekunder för sent kom Emelie ut och vad hon såg var en man som stod konstigt nära våra saker och fipplade med sin väska innan han snabbt gick därifrån. Hon såg inte vad som fanns i hans väska, hade det varit jag som upptäckt honom hade jag antagligen känt igen datorfodralet och sagt till. Som sagt, vad fan hade hänt om jag skrikit "vad fan håller du på med, ge tillbaka min dator!!"? Hade han packat upp den och gett tillbaka den eller vad? Jag fattar inte hur fan han vågade chansa, sakta öppna dragkedjan och sen slinka ned datorn i sin väska.. I alla fall upptäckte Emelie att min väska var öppnad och sa till mig att kolla att allt fanns kvar. Datorn var alltså borta. "Men vafan, jag såg han just gå!!" säger Emelie och vi springer runt på hela nedervåningen i smått panik, antagligen han också, han måste ha varit där någonstans. Går upp och pratar med biblotikarien innan jag ringer den segaste polisen i världshistorien. Efter att ha pratat i kanske 15 minuter om den stulna datorn upptäcker jag live i telefonen att även min plånbok är borta. Heeelvete. Jag börjar blöda näsblod och Emelie får avsluta samtalet. Fy fan. Som sagt, det som gör mig ännu mer upprörd är att han visste att vi satt precis bredvid och att han tog värsta chansningen. Jag ser det framför mig. Och sen gömma sig där inne också.