Okej, jag ska försöka förklara något konstigt. Och det kommer låta som jag är psyk-sjuk eller något, jag vet! Först trodde jag att det kunde bero på trötthet eller stress, men det finns liksom inga samband. Verkar som om det helt enkelt är hjärnan som spelar mig ett spratt.

Ibland hamnar jag i något konstigt och obehagligt stadium och jag kan inte hitta någon förklaring till det någon stans på internet eftersom jag inte vet vad jag ska googla på. Det jag fått fram är att det troligtvis finns fler som upplever samma sak, i alla fall något liknande.

När jag var liten brukade jag ibland vakna upp mitt i natten med den här konstiga känslan och jag började ofta gråta av obehag. Nu på senare år, kanske sju, har det inträffat kanske max en gång i månaden i klarvaket tillstånd. Det är obehagligt (men ändå ganska häftigt att hjärnan kan göra det här), men jag har lärt mig att ta det lugnt och vänta ut det, brukar vanligtvis ta mellan 10-20 minuter.

Så, vad händer? Jo. Helt plötsligt känns det som om tiden går mycket fortare, som om hjärnan rusar på något sätt. Sitter jag stilla hör jag min egen puls i öronen och klockan tickar sjukt snabbt. Hjärtat slår snabbt. Tror jag! Alla mina rörelser känns speedade, ryckiga och hetsiga, fastän jag vet att jag utför dem långsammare än vanligt för att försöka bryta ner rusningen.

Jag kan titta mig i spegeln och se att jag rör armen långsamt, långsamt, men ändå känns det SWISCH i min hjärna. Jag går till toaletten så sakta och lätt jag kan, men det känns som om jag är kämpar för guldet i en gångtävling. Allt jag hör, en låt, någon som säger något, går supersnabbt. Samtidigt känns det som om tiden står stilla och som om jag är utestängd från världen i min egen lilla bubbla.

Ibland sätter jag mig ner och blundar, ibland står jag blixtstilla med stora ögon framför spegeln och låter det gå över. Idag ställde jag mig och diskade och så vips var det borta. Måste se sjukt skumt ut att jag gör allt så sakta. SÅ SJUKT OBEHAGLIGT!! Och lite häftigt som sagt. Googla, mamma?