Det finns ett par tillfällen då man känner sig så där skönt ensam och inom sig själv, helt ifred. Ett av dem är när man står i duschen med huvudet rakt under det forsande varma vattnet. Vattnet strilar ner runt om hela huvudet och ner i ansiktet så att man måste blunda, täppa igen näsan och andas genom munnen, och håret lägger sig platt och tungt. Denna stund uppnår sin fulla kraft när vattnet även forsar över öronen och täpper igen allt ljud runt omkring, så att man bara hör den där forsen och sina egna tankar. Som om man är instängd i sig själv. Ingen annan kan störa, lugnet infinner sig och man bara är. Så naket och öppet och såbart, men samtidigt så instängt och eget. Jag kan stå där nästan hur länge som helst, man tappar bort tiden. Kanske ska man dock passa sig för att dela detta med de som lider av att vara döva.

 

Det andra tillfället jag kommer på just nu inträffar definitivt inte lika ofta. Situationen jag tänker på är när man ligger på rygg och gråter, känner tårarna rinna ner för tinningarna innan de - plupp - slutligen finner öronen och täpper igen. Samma känsla här, man känner sig inne i sig själv och borta från verkligheten. Det låter kanske lite sorgligare än duschvatten som strilar, och det är det väl, men det är fortfarande den där känslan av att känna sig trygg och ett med sig själv. När man sen lägger sig på sidan igen rinner tårarna ut och man är tillbaka till verkligheten, kanske med lite färre tårar inom sig.