Tittade precis på Adele's konsert från Royal Albert Hall med högsta volym. Hon berättar hela storyn bakom "Someone like you", sjunger den, tillsammans med publiken, och jag börjar storgråta. Så himla bra, så äkta, så fin, så hemsk och som man kan sätta sig in i låten. De fem små orden "don't forget me, I beg" räcker för att känna smärtan. Sen är det något speciellt med att sträcka ut mikrofonen till sin tiotusentals stora publik och höra de sjunga. Vackert. Då grät hon också, ungefär samtidigt som mitt grinande blandades med skratt åt mig själv. Så stört att sitta här och snyfta till en låt!

Idag hittade jag föresten mina första smultron för året! Åt nog hela tio stycken, sååå gott.