Av någon anledning var det mycket tuffare att säga hej då den här gången än förra året. Jag tänkte på något den här gången som jag tidigare sett men inte riktigt reflekterat över. Det låter kanske egotrippat eller som skryt, men jag kan verkligen se hur barnens ögon är fyllda med kärlek, hur de liksom glittrar och skiner upp när jag säger något, gör något, myser med dem, skrattar med dem, när jag skriker och applåderar när de klarar sin första volt på trampolinen. Speciellt hos Daphne ser jag det. Hon var tre år när jag kom och svår, det tog tid att vinna hennes förtroende. Kanske är det därför vi är så tighta. "You can tell we love you, right?". I mean come on. Hon är lika gammal nu som B var när jag kom, det är lite sjukt. De var så små!

 

 

Det är i alla fall den starkaste typen av kärlek jag någonsin upplevt, till och från de här barnen. Det måste nästan vara som mellan mamma och barn, jag tror det. Jag kan sitta och titta på dem i smyg och bara beundras av hur de är, ser ut och beter sig. Det är en speciell relation man har med var och en av dem. Till exempel en mer vuxen och förstående och "dina-systrar-är-lite-pain-in-the-ass-höhö"-relation med B, en goofy best buddy-relation med Sarah och en mys-och-galen-relation med Daphs. Jag känner att jag vill se dem varje dag, ha dem klängandes på mig varje dag, skratta och mysa med dem varje dag. Känna den sortens kärlek. För den är så jävla stark!

 

Det är rent allmänt så mysigt att vara där, hänga med Jon och Francie och hela släkten. Jag älskar området, huset, och till och med lukten av tvättmedlet - det känns som hemma. Jag vill inte bo där eller i Boston på lång sikt, men det känns så himla rätt varje gång man återvänder dit, oavsett om det är efter en vecka eller ett år. Jag vill någon gång igen befinna mig där under en längre tid än en vecka eller månad.

 

Efter att ha blivit skjutsad till flygplatsen var det många långa kramar och jag kunde inte hålla emot tårarna. Jag ville verkligen inte hem, för Boston är ju hem. Daphs hade gråtit hela vägen hem. Hjärtskärande. Jag börjar typ gråta bara av att tänka på dem. Fina, underbara små människor.

 

Men jag vet att de finns, de vet att jag älskar dem, och jag kommer träffa dem igen.