Invigningen av Tele2 Arena började så där bra med Robyn, och ljudet sög. För mycket bas och brus, rösten och melodislingorna försvann. Sen blev det dock bättre och när Winnerbäck spelade tände folk till lite mer. Den timmer var ju dock typ den långsammaste i mitt liv. Klockan slog 22:00. 22:10 skulle Kent kliva på. 22:07 släktes arenan ner igen, mitt hjärta slog hårt och snabbt, och jag höll redan på att börja gråta. Sen drog de igång.

 

999, Ingenting, Utan dina andetag, Musik non Stop, Petroleum, Jag ser dig och Sjukhus brändes av innan de sa att det var dags för sista låten. Redan?! Jag höll på att börja gråta igen, men än så länge hade jag hållt mig. 747 avslutade och Kent gick av scenen. Varken Robyn eller Winnerbäck hade gjort extranummer, så jag vågade inte hoppas men tänkte att de för i helvete måste spela Ingen kunde röra oss och Mannen i den vita hatten. Jag höll på att få panik och skrev för glatta livet och applåderade som en tok.

 

Sen hördes en röst: "Det är lite mörkt här tycker jag" och Jocke var tillbaka på scenen. Lycka. De spelade mycket riktigt Ingen kunde röra oss, på bästa sätt, och jag grinade. Jocke avslöjade sen att de börjar spela in en ny skiva den första december. Precis som kusin Sandra skvallrat om dagen innan, men det var alltså sant! Jag har aldrig längtat mer efter en skiva. Den borde alltså släppas i vår, och då borde de alltså turnera i sommar. Jag kan inte beskriva glädjen! De avslutade så klart med MIDVH och konfetti.

 

Jag känner mig verkligen som världens töntigaste fan. Men jag kan inte hjälpa det! Hjärtat fylls av alla toner, och Jockes röst i mina öron. Hela kroppen fylls tills den nästan sprängs och man inte vet vart man ska ta vägen. Så känslosamt, så många känslen, minnen, så fint. Sexiga Jocke. Det finns inget bättre än hans höftswing samtidigt som han klappar händerna över huvudet, eller när han faktiskt säger "Vi älskar er".

 

Jag slår vad om att han hörde mitt vrål. En känsla av eufori och lycka, samtidigt som man är helt tom på känslor när det är över och inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv. Jag vet en person som verkligen förstår mig förutom Lindbloms, och det är Emma i Göteborg. Hon är nästan snäppet värre dessutom. Vår facebook-konversation från natten skulle rent ut sagt vara pinsam att visa för allmänheten. Men fy fan. Vad underbart det är. Jag kan inte beskriva det bättre än så.