Igår var jag och mamma på Benkes Svansjön på Dansens Hus. Inte lika bra som Gökboet och jag saknade lite groove, men det är ju ingen annat än genialiskt egentligen. Och Mario charmade sig igenom en hel föreställning som vanligt - grym var han dock!

Deras nya låt är ju inte heller fy skam. Kents alltså. Det har lyssnats en hel del på dem på senaste tiden. Det hände något under våren och sommaren som gjorde att min, om man ska kalla det kärlek till Kent landade på ett helt nytt plan. Aldrig har deras musik berört mig så mycket som den gör nu. Det är helt sjukt. Ibland gör det nästan ont, det är så bra, vackert, genialiskt. Det är nästan så att det är läge för en ny tatuering. Vad och vart har jag ingen aning om, men chansen är nog ganska stor, i alla fall någon gång i framtiden.