Det har blivit ganska djupa samtal med mina vänner de senaste dagarna; bland annat om terapi och ångest. Det är intressant. Vi har kommit fram till att alla skulle må bra av terapi och att man kanske skulle prova på trots att man kanske inte har något specifikt att prata om. Det har ju nästan blivit "inne" med terapi - överallt hör och läser man om människor och kändisar som går i terapi. Synd att det är så dyrt!

 

Snacket om att man ibland har fullt upp, ibland slappar och mår hur bra som helst medan man dagen därpå kan känna den absoluta motsatsen. Det har kanske något med åldern att göra, tänkte vi.

 

Ibland vaknar jag med känslan av att tiden går och jag står still och det kan ligga som en klump ont i magen hela dagen. Trots att jag inte alls står still! Men att man bara lever liksom, att allt flyter på. Livet bara är, man själv bara är, finns. Men vad skulle man annars göra? Jag säger att allt bara är, men jag saknar inget i mitt liv. Jag bara är, men vad ska jag annars göra? Man är ju alltid! Det spelar ingen roll hur händelserikt liv man har eller inte har, tiden går ju ändå, livet tickar på. Mitt liv är ju definitivt inte händelselöst! Jag kanske snarare funderar på meningen med livet? Att älska och bli älskad kanske, men det förhindrar ju inte att man lever och bara är!

 

Ni ser, det finns liksom ingen lösning, för det finns inget problem från första början. Ändå vaknar man med den där känlan ibland, trots att ALLA I HELA VÄRLDEN bara är och finns och lever! Väldigt flummigt, jag vet. Jag kan inte sätta fingret på vad det är.