22:15, alltså 4:15 söndag morgon svensk tid, hämtade Jon och Sarah upp mig på busstationen. Vilket kärt återseende! Släkt och tilltugg väntade i beach houset när jag kom fram, och jag var minst sagt trött nog för läggdags.

Söndagsmorgonen började med att jag hörde små röster utanför dörren. Daphne hade väntat otåligt i flera timmar och sagt sig känna att min lukt fanns i huset, hur söt? Hur som helst smög de in i rummet och jag överraskade dem med ett "waaah!" från att ha låtsassovit. Kram, puss, skratt, upp ur sängen, hoppa, klänga, springa och vilken jävla känsla att få vara med mina tre favoriter igen. Helt fantastiskt! Dessutom fanns x antal kusiner på plats - vissa som jag senast såg när de var ett, två år gamla och nu var fem, riktiga människor!

Det åts frukost innan familjen och jag körde iväg mot Squam Lake (känns som om ingen tid passerat när jag sitter i passagerarsätet i SUVn med ett par ungar där bak, radiomusik och Francie bredvid, som glömt något med en kopp kaffe i handen), där jag alltså varit två somrar tidigare. Vilken vacker plats det är!

Sedan vi kom fram igår har vi åkt vattenskidor och ring, chillat på soldäcket och på båten, ätit amerikanska pannkakor till frukost och grillat till middag, läst böcker, varit ute på bootcamp, druckit vin och förtärt chips & salsa, ätit den traditionella bärpajen från the farm och spelat Monopol. Jag och Sarah vann! Jag är happy happy och mår så bra i det här sällskapet. Med mina "små" galna, roliga, smarta, snälla, vackra barn och resten av min amerikanska familj. Tänk att de små jag träffade för första gången för fem år sedan har vuxit så. Inte bara i längd och utseende, utan även i mognad och personlighet. Det är sådan skillnad på hur man pratar med dem och hur de för sig. Men ack vad jag älskar dem!