För första gången på vad som känns som flera månader har den gångna veckan bjudit på åtminstone lite sol. Jag glömmer bort det efter varje molnig tid och inför varje vår när solen tittar fram och värmer igen, men det är ju helt fantastiskt vad solen gör med en. Den liksom fyller en med gläde och värme utifrån och in, samtidigt som bubblet stiger inom en och till slut resulterar i ett litet glädjeskutt. Allra starkast är känslan så klart när solen hållt sig undan en period. Idag vaknade jag av en orangerosa himmel bakom siluetten av en kyrka. Jag var tvungen att väcka Erik och visa hur fint det var, soluppgången utanför sovrumsfönstren, den första morgonen i hans nya lägenhet.

 

Senare fick jag för första gången på veckan möjligheten att vistas ute i ljuset, eftersom det ju faktiskt är mörkt både när jag går till och från jobbet. Däremot har månen lyst upp kväll och natt istället, det var också ett bra tag sen. Hur som helst fick solen mig idag att vilja gå en promenad som aldrig tog slut. Det fanns ingen stress, inga bekymmer, julmarknaden på gatan med den gamla karamellfabriken hade öppnat, och julprylarna i affärerna som spelade julmusik lockade. Istället för att gå de tio minuterna till gymmet gick jag i omvägar och kom fram efter dryga timmen. Tänk ja, vad lite sol kan göra.