Det är inte det att jag hade slutat hoppas, verkligen inte. Jag kunde bara aldrig tänka mig att det fanns någon så bra att hoppas på. Jag hoppades på någon som förstod mig, som jag kunde skratta med, som tyckte jag var vacker när jag kände mig ful, som stöttade mig i vått och torrt, som man kunde vara helt ärlig och öppen med - det jag trodde var optimalt. Det jag har nu är i jämförelse med mina tidigare förhoppningar och drömmar ultimat x100. Jag tror inte riktigt att jag förstod innebörden i att "förstå" och att bli "förstådd", jag tror inte heller att det går att inse innebörden innan man upplevt den. Jag trodde inte riktigt heller på att man kunde hitta en bästa vän, och inte heller så snabbt, i sin partner. Jag hade fel! Det jag nu har fanns inte i min värld, det existerade inte och kunde därför inte hoppas på. Jag fattar fortfarande inte att det finns en för mig ultimat människa. En människa jag till och med får vara med och som vill vara med mig, det visar han så himla tydligt.

 

"Nykära", "vänta ni bara", "det där lägger sig snart" och "vad naivt" kanske ni tänker nu. Ja, nykära är vi fortfarande efter snart ett halvår, det pirrar fortfarande och jag ser fram emot att träffa honom och längtar efter honom varje dag. Men förutom det kan ni tänka om, om ni nu tycker att jag är naiv. Naiv är fel ord, för det här är helt sjukt och inget annat än magi.