Igår var planen att ta det halva arbetspasset fram till 14, för att sen gå hem och spendera resten av dagen med hemtentan som jag behövde påbörja. Efter att ha ätit en bit satte jag mig med datorn i soffan för att sätta igång och pluggare in mobilen i datorn för att ladda. iTunes bad att få uppdatera sig själv och min iPhone, vilket jag tillät. Efter någon timme får jag meddelandet att uppdateringen inte kan slutföras, istället måste jag ominstallera hela telefonen - great. Efter ytterligare en timme är telefonen nollställd och jag ska backa upp den från iCloud för att återställa den i så stor utsträckning det är möjligt, annars är alla nummer, bilder, notiser, påminnelser, kalendrar puts väck. För att backa upp telefonen krävs wifi, vilket jag inte har. Suuuuck.

 

Bestämmer mig då, halv fem, för att leta upp närmsta kafé med wifi. Går in på Condeco, köper en vanlig bryggkaffe för 32 jävla spänn och sätter mig på övervåningen och loggar in på deras nätverk. Det står att det ska ta 12 timmar innan telefonen är återställd. Tydligen måste den vara ikopplad i väggen för att det ska gå snabbt, datorn räcker inte. Jag lämnar min halvdruckna kaffekopp, går hem igen, hämtar laddaren och cyklar iväg till närmsta lokal vid Göteborgs universitet där jag kan logga in på wifi. Jag är så arg att jag håller på att smälla av, frustrerad och stressad. Jag pluggar in telefonen och försöker uppdatera - det går inte. Jag provar igen, efter ett tag fungerar det och det går relativt snabbt, men sen ska alla appar laddas. Det mesta på mobilen finns ändå kvar - phu. Kvart över sex är jag hemma igen, lika arg. Arg för att den jävla telefonen har tagit upp halva min dag och pluggtid, och arg för att jag är så arg att det inte lönar sig att sätta sig och plugga nu. Jag lägger mig under täcket och ilskan börjar sippra ut genom ögonen.

 

En halvtimme senare kommer Erik och lägger sig bakom mig i sängen, kramas, pussas och är snäll. Jag är hungrig, men jag vill inte ha någonting, är barnslig och säger nej, nej, nej. Till slut går jag med på ett halvt glas rött vin. Då är klockan halv åtta och jag blir arg på mig själv för att klockan blivit så mycket och att jag slösat bort tiden. Jag dricker upp mitt vin, lugnar ner mig, och Erik tar fram en söt blomma med ett kort han köpt på vägen hit. Han säger att han ska cykla till affären och köpa färdiga pannkakor, eftersom jag sagt att det tar för lång tid att laga egna och han inte tycker att det duger med yoghurt till middag. Efter en stund kommer han tillbaka, blöt av regnet vi inte visste föll, men glad ändå. Vi rullar ihop några pannkakor med hallonsylt och jordnötssmör, och sätter på Pocahontas. Erik serverar en skål med cheez cruncherz som han köpt och säger att vi kan äta några nu ikväll, men att vi sparar resten och gör pajdeg av dem i helgen om jag vill, som jag sagt en gång att jag ville prova, för hur skulle det kunna tänkas smaka?

 

Jag fick bevisat för mig ännu en gång (som om det nu skulle behövas) att jag verkligen har världens bästa, världens bästa. Tänk att man kan få ha det så bra, tänk vad bra att någon finns där och är så snäll, även de kvällar när man inte är så snäll själv. De kvällar då man behöver någon som allra mest.