Igår kväll satt jag på en klippa vid havet i solnedgången, såg båtarna sjuda fram på vatten så stilla att det såg ut som tjockt, mjukt glas. Jag såg septembersolen försvinna bortom Smithska Udden medan den första stjärnan visa sig. Jag hade det bästa sällskapet, som kommit på den fantastiska idén med en kvällsutflykt. Lite ananas och en kanelbulle slank ner, en mygga mosades och lämnade en pöl blod på de beiga byxorna. Där borta lyste staden, som små gula ljusdioder i fjärran. Den orangeröda himlen blev mörkare och mörkare, och höstluften blev allt kallare. Vi hoppade in i den varma bilen och åkte de tjugo minuterna hem, men kände att vi gärna hade velat köra vidare i fyra timmar eller så, i bilen, i mörkret, i hösten.