Jag tror verkligen inte att folk i förhållanden eller ens kära människor är så kära som jag. Samhället skulle inte fungera då, alla skulle gå runt som virriga höns med ett smil på läpparna och inte få ett jota gjort. Dessutom tycker jag mig varken se eller höra om människor som verkar vara lika kära. Vad är det för ultimat perfekt fantastisk romantisk par jag är del av egentligen? 

Jag kan liksom inte fungera till 100 % när han inte är här. Det känns så tydligt i mellangärdet att det är något som saknas i min vardag, att något inte stämmer. Att få dela hem med honom och få tillbringa lite mer tid lite närmre, även om det må handla om minuter per dag, känns så himla fint. Jag vet att alla tycker olika, men jag kan inte tänka mig en bättre pojkvän. Vi passar så bra ihop, läskigt bra. Det är han och jag, det är vi.

 

Som sagt, det är orimligt att folk i allmänhet älskar så mycket som jag. Jag har bara hört om en som gjort det, och det är Erik, som älskar mig. Tihi.