Och så var 1/2 av mina sista Kent-konserter passé. Nervositeten och pirret jag känt hela veckan började visa sig mer och mer ju närmare fredagen jag kom. Och så var det plötsligt dags, där stod jag fyra meter från scenen.

Som vanligt en helt fantastisk upplevelse, men den här gången med mer känsla, mer kärlek, otroliga bakgrundsspel på scen. Och ja, jag hade nog velat byta ut minst hälften av låtarna till andra, men man kan ju inte pleasa hela publiken och det betyder inte att låtarna som spelades var dåliga, det är ju inte det. Det var hur som helst magiskt oavsett.

Det var helt fantastiskt att ha Erik vid min sida. Det var nog ändå hans närvaro som bidrog till att det brast för mig första gången, klyschigt nog till Utan dina andetag. Andra gången tårarna rann var när jag insåg att istället för att spela Sverige kom tonerna av Socker.

Ja. Underbart. Nu är det den 2 december jag räknar ner till, den sista gången jag ser Kent. Då i Karlstad tillsammans med mamma och moster Marita.