Då händer det att jag läser de där smsen jag sparat från de första par tre månaderna. De som jag inte riktigt kan hantera, där det knyter sig en liten, eller ganska stor, glädje-rörd-lycklig-kärleksgråtboll i bröstet. De som är för sköra och ömma för att dela med sig av, som bara är för oss. De som visar så mycket kärlek på så kort tid, där vi fullständigt hänger ut oss själva och våra känslor och gör oss så sårbara.

Där vi blir frustrerade för att vi inte riktigt kan uttrycka hur vi känner, förväntningarna på framtiden med varandra. De från innan vi flyttat ihop, när vi redan längtar efter att ha våra namn tillsammans på ytterdörren, efter att få ge varandra ringar och skapa en egen familj. De smsen. 

Vilken tur jag har som hittat en sån som både vill och kan uttrycka sig. Som känner. För oj vad vi har pratat, pratat om absolut allt sen dag 1. Nästan om för mycket tycker en del. Men inte jag, jag tror att det är nyckeln. En nyckel som färre än man tror har, tycker jag att det verkar som. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Men det började ju med att jag kände sån kärlek. Så fruktansvärt stor.