En sjuksköterska kallade in mig på ett rum dit läkaren skulle komma. Ett par sekunder senare öppnas dörren och innan jag ens ser den äldre gubben sträcks en hand fram, för att hälsa och få det gjort så snabbt som möjligt. Han sätter sig halvt på britsen, som om han är på väg, tittar mig inte i ögonen och svarar med ryckande axlar "det tror jag inte", "nej det vet jag inte" och "det är väl inget" på mina frågor som rörde komplikationer och tillvägagångssätt av operationen,och nerver i benet som jag inte vill att de kommer åt när de ska skära bort den lilla knutan. Det är viktiga funderingar för mig men han berättar ingenting om hur det kommer gå till och jag får dra ut icke-svar ur honom. 

Jag vet att det för honom är en pytteliten okomplicerad operation, men hur kan man vara så jävla kass? Jag kände mig dåligt behandlad och illa till mods och sa sen till sköterskan att det var en jäkligt likgiltig, oengagerad och ointresserad läkare ni har. Hon skrattade lite obekvämt och sa att "ja, det är så han är, vi som jobbat med honom har vant oss". Jaha, sa jag, men det är varken uppskattat eller lämpligt beteende mot patienter och jag ser inte fram emot att bli opererad av honom. Jävla idiot. 

Imrogon får vi äntligen sovmorgon och när vi känner oss redo åker vi upp till svärmor/farmor i Munkedal där vi spenderar natten. Det är första gången jag åker så långt själv med gumman (som sitter bak i bilen) och jag hoppas att hon låter så där lagom mycket där bak; knäpptyst sovande och gallskrik innebär extra stopp och längre färd.