Och mycket riktigt. Dagarna som följde kände jag henne varje kväll. Jag la mig raklång på soffan, för det var då jag kände henne som bäst, och väntade på livstecken. Och de var där. Små, små buffar inifrån. Vår dotter. Där inne! Så fantastiskt fint. 

På fredagen låg jag med handen på magen och fick en liten knuff så att jag kände den utifrån. "Men heeej gumman!", utbrast jag utan att tänka mig för och fick direkt några knuffar tillbaka som svar. Jag började storböla, bland det finaste jag varit med om. När Erik kom hem låg han med handen på min mage, men det tajmade inte riktigt. 

Och så på lördag eftermiddag, så lyckades jag titta på magen samtidigt som en buff och såg den utifrån snett till höger under naveln. Senare på kvällen fick Erik känna den första knuffen. Det har med andra ord känts mer och mer för varje dag och jag antar att se riktiga sparkarna inte är mer än ett par veckor bort. Tänk att hon lever där i min mage.