Någon halvtimme senare satt vi två i bilen för att ta en förmiddagspromenad innan det var dags för jullunch. Erik ville åka ut till havet, så vi åkte nästan en halvtimme till Hunnebostrand där vi parkerade i hamnen. Det var några minusgrader kallt, helt vindstilla och nästintill folktomt där det annars myllrar av människor på sommaren. 

Vi gick ut på bryggan och upp på strandpromenaden över klipporna. Det var så stilla och fint. Jag tog ett par bilder och snappade en god jul-hälsning, vi kramades och tittade ut över vattnet. Och så plötsligt är Erik nere på ett knä, öppnar en ask med en ring och frågar om jag vill gifta mig med honom. 

Jag börjar gråta men lyckas till slut få fram ett ja. Vilken känsla. Mannen i mitt liv. Han som varit i kontakt med ringtillverkaren i flera månader, utan att jag anat minsta lilla. Min. Min framtida man.