Vecka 19 var fantastisk. Erik kände ett par buffar utanpå magen för första gången och jag har till och med lyckats se den! Och man blir bara så himla rörd, vår lilla. Kan ligga på soffan med händerna på magen hur länge som helst och bara vänta in och känns buffarna, så mysigt. 

Och så kom äntligen dagen för rutinultraljud. Man skulle komma dit med "inte tom" blåsa, men även om jag just kissat höll jag på att sprängas när jag kom fram till Östra och bestämde mig för att kissa 50 %, haha. Sen kände jag mig för tom och drack snabbt ett glas vatten, blev snabbt kissnödig igen.. Nervöst var det. Tänk om, i värsta värsta fall, vi skulle behöva göra oss av med vår lilla som just gett sig tillkänna ordentligt där inne. Det fick bara inte hända. Och det gjorde det inte heller. 

Allt såg jättebra ut och det var fortfarande EB flicka även om barnmorskan råkade säga fel först: "Det ser ut att vara en pojke. Nej förlåt, jag menar flicka!" Jag och Erik hann slänga en snabb blick i chock på varandra, haha!

Envis var hon redan. Hon låg och sprattlade med ryggen uppåt och ville inte vända sig så att barnmorskan kunde se hjärtat ordentligt. Barnmorskan skakade på magen, jag fick lägga mig på vänster sida, på höger sida, gå upp och kissa (så skönt, men en full blåsa kunde tydligen irritera bebisen), ställa mig upp och hoppa runt, men inget hjälpte. Så, efter kanske en kvart, sa barnmorskan att vi skulle göra ett sista försök. Jag fick ställa mig på alla fyra och skaka rumpa och samtidigt dricka en kopp iskallt vatten för att "chocka" henne, stackaren! Men det funkade och barnmorskan kunde se hjärtat som såg ut precis som det skulle.

Det var i alla fall en fantastisk lättnad och vi kunde pusta ut, så mycket man kan. Nu finns det inget mer man kan göra, nu räknar man med att det ska gå bra. "Vi ses på förlossningen!" sa barnmorskan när vi gick där ifrån.