Illamåendet är helt borta och jag mår superbra, lite extra trött bara. Inga cravings eller så, men blir lätt rörd, ofta till småsaker på tv. 

Vecka 18 var första gången jag med säkerhet kände kotten. Första gången vecka 17+2, som en liten sprattlande fisk i vatten, långt ner i magen. Så himla mysigt! Så under veckan har jag njutit av att bara lägga mig raklång i soffan och känna efter de små rörelserna. 

Varje kväll har jag känt henne och i vecka 17+5 kunde jag känna buffarna utanpå magen och en dag senare (igår) såg jag dem till och med ett par gånger. Igår lyckades till och med Erik känna henne en gång. Så himla fint och rörande att det är vår lilla dotter som ligger där inne och puffar. Och det allra bästa - uppenbarligen lever hon fortfarande där inne <3 Hur bra hon mår får vi veta på ultraljudet om fyra dagar.