Jag hör hennes små pustande andetag och ser henne dra på ena mungipan i ett sömnigt leende. 

Jag klappar henne över rygg och armar, och de är så ludna och mjuka, skrynkliga och veckiga. Inget är så lent och mjukt som hennes små fötter som borrat in sig i min mage. Tårna kan jag gosa med hur länge som helst, de små små tårna. Hennes kinder är klibbiga av torkad mjölk och det har fastnat lite ludd som jag försiktigt plockar bort. 

Hennes händer är lätt knutna, sen slår fingrarna ut i ett ordentligt spret och jag passar på att sticka in ett finger i hennes hand som hon greppar hårt. 

Hon plutar med munnen, spänner den, ler lite och slappnar av med halvöppen mun. Där ligger hon, min lilla älskade groda. Och så efter en stund ger hon plötsligt ifrån sig ett litet skrik, som hon gör, rycker till och lyfter upp sitt ludna huvud, drar upp sina ögonbryn innan ögonlocken följer efter och visar sina stora blå ögon. Hon tittar nyvaket på mig, gungar lite med huvudet fram och tillbaka, och så bökar hon lite innan hon lägger sig tillrätta och vi börjar om. 

Vi börjar om tills hon sträcker sina små men starka ben rakt ut i min mage, trycker upp nävarna i luften och grimaserar och vrider sig som en riktig sjusovare som vaknar till liv. 

Min lilla lilla fina flicka, som jag älskar henne. Och som jag njuter av att älska henne.