Nu älskar jag det på ett annat sätt. Det börjar bli på riktigt, vi planerar och handlar, magen går i stort sett inte att dölja, det görs kullerbyttor som bara den och jag mår lika bra som alltid. Eller tja, ännu bättre, för jag är ju gravid. Jag känner mig upplyft, glad, glowing och redan almighty för att jag vet att jag på ett eller annat sätt ska föda en ny människa. Jag har redan ett ansvar över att hon ska må bra, jag ska skydda henne genom att skydda mig själv och det finns redan en större mening med att gå upp på morgonen, innan hon ens är här. 

Där inne växer vår flicka som jag redan är så stolt över, pratar och sjunger till och så glatt visar upp. Jag fascineras över veckobilderna där jag faktiskt ser hur magen växer vecka för vecka, det är ju fantastiskt, och jag blir glad och lugn varje gång jag känner henne, skrattar när jag ser henne dansa utifrån. Jag reagerar fortfarande när jag ser mig själv i spegeln, visst är det ovant, men jag bara älskar den där lilla kulan som är mitt barn. 

Jag blir rörd över att Erik är min dotters pappa, att han och jag har skapat och skapar en människa som är hälften mig, hälften honom och i alla fall delvis kommer att likna oss båda. Jag förstår det inte. Jag blir rörd när han skyddande lägger en hand på magen och när jag tänker på att om några månader får vi med största sannolikhet hålla i henne. 

Så ja, jag älskar att vara gravid, även om jag är fullt medveten om att de här veckorna ska vara de bästa och att det kan vända i slutet. Men då är det vår och sol och inga bekymmer har man väl då. 

Det känns så fint, med mage och ring är jag ju aldrig ensam, det är vi tre. Och så får jag ett sms från Stockholm där det står att han är stolt över mig och att vara min fästman. En värme sprider sig genom hela kroppen och jag tänker att inte kan man väl vara lyckligare än så här? Nope.