Det är inte små buffar där inne längre, inte heller är det hårda slag. Oftast känns det som kullerbyttor, eller som om hon använder mig som studsmatta fast att fötterna är klistrade mot mattan (mig) och hon trycker med benen. Typ som när man tränar i en sån där benpress på gymmet, fast lite snabbare. Eller så gör hon vågen, men kroppen på något sätt. Jag fattar ärligt talat inte vad hon sysslar med där inne, hon rör sig KONSTANT. Antingen roar hon sig eller så börjar det bli en gnutta obekvämt. 

Fötterna sticker allt oftare ut i höger sida, och ibland ett vasst knä precis vid naveln så att det blir en hård spets. Erik tog tag i hennes fot här om dagen och menar på att hon rafsade honom i handflatan. Även för Erik är det så mycket lättare att relatera till att det är en person där inne nu, det börjar gå upp för honom. Vi trycker lätt tillbaka på magen och hon ger igen. Så tänker jag mig hur det skulle se ut om min mage var genomskinlig. Där utanpå mig ligger en liten bebis. Så sjukt, vår lilla flicka, där inne.