Hon älskar sina smörgåsrån. Så mycket att hon kastar sig över det, lutar sig framåt och håller ett järngrepp om handen som matar henne. Glufsar och smaskar som om det vore fredagsgodis, och på nolltid är det borta. 

Och så gosar hon så med sina fötter, som jag gör omedvetet när jag håller på att somna. Det mysigaste och gulligaste jag sett. 

Jag förstod att man skulle känna oändlig kärlek till sitt barn och så, men något som jag inte riktigt var beredd på redan när hon är så här liten är hur mycket glädje hon ger. Jag har liksom alltid tänkt att glädjen = kärleken, och visst är det så också men jag skrattar högt varje dag för att hon är rolig, charmig, gullig och har sin egen lilla personlighet. Och jag är inte den som annars har lätt till ljudliga skratt.

Tack Hennie :)