Det är nog mest en vanesak, men vemodigt känns det. Vi hade i alla fall en fin sista dag, det var soligt, vi lekte och Hennie började gråta så fort jag inte nuddade henne, som om hon kände på sig att det inte kommer vara hon och jag hela dagarna längre. Jag är glad över att "mammmmma, mammammma" nästintill blivit de vanligaste orden under helgen :)