Så hör jag ett "Hey sister", vänder mig om och ser hela familjen Karlen på fem personer kliva in i vårt kök. De ser så många och långa ut och vårt hus verkar krympa. Jag fattar ingenting, blir tagen på sängen, stirrar bara med öppen mun innan jag börjar skrattgråta samtidigt som de skrattar och jag kramar alla fem i stora fina varma kramar. Min familj! De är HÄR?!

Det är så absurt, fel personer på fel plats, eller helt rätt egentligen, men hjärnan fattar liksom inte sammanhanget. Det är som en dröm, som jag faktiskt tidigare drömt. Så sitter de där, alla fem och chillar i vårt vardagsrum, tillsammans med mig, Erik och våra barn som de aldrig träffat men som de var "tvungna" att resa hit för att träffa innan de blev för stora. 

Det här har planerats mellan Francie och Erik sedan ett par månader tillbaka, de ska vara här några dagar, vi ska umgås och vi ska åka upp till Kämpersvik och mysa. Tänk att de kom hit, tänk att alla fem, inklusive tre tonåringar, ville komma hit och fortfarande vill träffa mig och oss. Det är så fint. De betyder så mycket för mig allihop, var och en för sig. 

Och så spenderade vi några fina dagar tillsammans, vår familj och Don, Tatti, Bajon, Säja och Datti.