Man försöker lirka och lirka, men när man ger ett femhundratolfte förslag på hur hon kan äta sin macka och hon fortfarande gnäller är det lätt att tappa det. Hon gråter, vi gråter, Levis gråter, det är kaos. Inte är hon ledsen på riktigt längre, för plötsligt är det "titta mamma, en tita" (krita) och allt är bra. 

Nu har det blivit bättre, kanske för att vi vet att det alltid funkar att bemöta henne med kramar. Ibland flera i rad med avbrott för ett nytt utbrott, men hon vill alltid kramas. Det är ibland svårt, för man är så arg på henne att hon inte känns värd en kram, den borde Levis få som får prioriteras ner och sitter och gråter i sin babysitter. Men det är bara att blunda för det i några minuter, för det är tydligt att det hon behöver är kärlek och uppmärksamhet. 

Det är så klart tufft för henne med en lillebror, en tvåårings hjärna och att behöva dela med sig av mamma och pappa. Jag vill ge henne all kärlek, men hon måste vänja sig vid att det nu finns någon annan som också behöver mig och att hon inte kan få 100 % uppmärksamhet hela tiden.  

Lilla älskade gumman, och lilla älskade gubben. Men ja, vem sa att det var lätt att vara flerbarnsförälder? Väldigt stor skillnad mot att ha en är det i alla fall. 

Efter att ha haft de båda på heltid förra veckan då Hennie var snorig, fick jag för första gången sen Levis kom åka ner till stan för en dag med tjejerna. Levis är inget fan av flaskan, men tillräckligt intresserad för att det ska funka under en kortare period. Och tur det, för oj vad jag njöt och laddade batterierna.