Idag var unik, för en sådan här dag har jag inte haft på över en månad. Det jag först och främst menar är att jag har fått sova ut, i min egen lägenhet. Dessutom hade jag inga "viktiga" planer för dagen, inga krav på att göra något, träffa någon eller vara social. Alla mina närmsta var bortresa över helgen. Jag tycker ju faktiskt om att vara helt ensam lite då och då, att göra saker man inte tänker på att man gör, för att sen helt plötsligt inse att det är kväll och att man har sysselsatt sig själv hela dagen utan att riktigt veta med vad. Precis så var det idag.

 

Jag sov tills jag vaknade vid halv 9. Jag åt frukost under tiden som jag tittade på Nyhetsmorgon (Kattis Ahlström är ju totalt värdelös), lite Disneydags och Sommar med Ernst, samtidigt som jag pillade med LinkedIn och mina CV:n. Jag chattade lite på Facebook. Jag tog en springtur i duggregnet, jag duschade, åt en snabb lunch. Jag pillade med förslag på min nästa tatuering, länge. Till hög Kentmusik sjöng och pärlade jag underlägg, vilket tog längre tid än jag trodde, säkert ett par timmar. Tänk vad bra att jag var ensam - i stort sett vem som helst hade tröttnat på Kent alldeles för tidigt, och jag skulle med all säkerhet ha blivit störd under tiden jag ville sjunga med. Jag tittade sen halvt på Brasilien-Chile samtidigt som jag lagade middag, vilken jag sedan åt framför de spännande fotbollsstraffarna. Sen började Colombia (ny favorit) - Uruguay, vilken jag såg under tiden jag skrev in saker i min kalender och sms:ade med fint folk. Ja, det var ungefär det.

 

 

En dag helt utan smink, och förutom under springturen har jag gått runt i morgonrock hela dagen. Med tanke på att den inte alltid håller ihop till 100 % är jag tacksam för att mitt läge på lägenheten är det enda där folk inte har insyn. Kanske med undantag från basketplanen på skoltaket tvärs över, men jag tvivlar på att de kan se hemskt mycket detaljer ända därifrån, och dessutom är det småbarn som bara är i skolan på vardagarna.

 

Hur som helst låter det högst troligt inte som en speciellt intressant dag, och intressant är kanske fel ord, men den har varit perfekt. Speciellt som en dag mellan två aktiva dagar med AW, spelning och intensivt socialt umgänge. Jag har verkligen saknat fredags- och helgkänslan under universitetstiden. Man har gått i skolan så oregelbundna tider, ibland behövt plugga på helgen, och ibland haft en ledig dag mitt i veckan. Glädjekänslorna som ska infinna sig fredagseftermiddagar har inte riktigt funnits, men nu, med åtta timmars jobb varje dag, känns det SÅÅÅÅÅ underbart med helg!

Igår var det min tur att hosta veckans Bachelorette night - med Camilla och Alina i stan, men Matilda på resande fot. Tilltugget denna vecka blev efter en hel dags grubblande en enkel men exotisk frukttallrik med kanel- och kokosdipp. Fin veckotradition!

 

Jobbdagarna rullar på. I ett stort projekt som Västlänken är det sjukt många intressenter, aktörer och parter som ska samordnas, enas och tyglas, många fler än vad man ens kan förstå! Detta innebär rent praktiskt en himla massa möten, något jag svart på vitt insåg idag när jag tittade i kalendern.. Nog för att de flesta inte är speciellt långa och många enbart är för sommarjobbare på Trafikverket generellt, men det ger ändå en rättvis bild av hur det fungerar!

 

Idag kom jag hem med tanken att träna lite snabbt och sen dra ner på stan för en öl. Jag däckade på soffan och när jag senare var färdigtränad var jag helt slut. Med tanke på att det är min första ensamma kväll på ganska länge kanske jag helt enkelt ska nyttja den, gå och lägga mig hyfsat tidigt och lite så. Annars följer jag fotbolls-VM och hoppas vinna den slutliga bettingkampen så att jag kan bli bjuden på en trerättersmiddag. Jag tror nog att jag leder.. Yay!

Helgen med Camilla i Berlin var kanon! Kvalitetstid på hög nivå, och utan att ha allt för mycket planerat passerade de tre dagarna ändå snabbt. Vi hyrde en privat lägenhet med ett grönt kök, vilken vi älskade, men vi hängde ju inte där speciellt mycket. Istället gick vi tiotusentals steg (enligt Camillas stegräknare) i denna förvånadsvärt fina stad, med hundratals mysiga caféer, restauranger och barer. I full blom och grönska spatserade vi runt i över 30 grader, stannade till för en glass, för en öl, för fina byggnader, eller för en lunch. Vi lyckades även pricka in den extremt stora kulturfestivalen med 1,2 miljoner besökare, det kom lite som en chock när vi av en slump kom in på området. Helt galet!

 

Annars lärde jag mig en del tyska ("Eiskaffee, det måste ju betyda iskaffe. Klein lär ju betyda typ clean, och gross - det kanske är med iskross eller så". Eller inte..!) och vi besökte även riksdagen. Det allra bästa var ändå att få spendera några lediga dagar iväg med Camilla, det var längre sen än vad vi båda ville tro. Hurra för vänner, sommar och fina dagar! Nu väntar jag bara på Camillas fina bilder, men de får komma någon annan gång.

 

Jag har ju i två veckor (av tio) nu jobbat på Trafikverkets avdelning för Stora Projekt, som kommunikatör för Västlänken. Det är kul! Jobbet flyter på, jag får uppdatera hemsidan och skriva nyheter till den, göra intervjuer med medarbetare, redigera bilder, varje vecka skriva ihop en sammanställning av Västlänkens framställning i media, sitta i möten, leta pressklipp, skriva nyhetsbrev..

 

 

 

En salig blandning och jag gillar det! Igår blev jag introducerad till mitt eget projekt där jag ska analysera tidigare gjorda intressentanalyser, medieanalyser och attitydundersökningar för att genom att hitta luckor och använda min fantasi och kreativitet lägga upp ett underlag för Västlänkens nya kommunikationsplanering. Det känns stort ändå! Jag kan inte riktigt säga att jag kommit igång ännu med tanke på alla de dokument som först måste läsas igenom, men det är på G. Dessutom gillar jag kontoret och alla medarbetare skarpt, alla är trevliga och glada och intresserade, och på samma plan finns även ett antal sommarjobbare i min egen ålder.

 

 

 

Något jag också gillar är strukturen på dagarna: komma hit mellan 7:30/8, kafferast 9:30, lunch 11:30/12, kafferast 14:30, hemgång 16:30. Dagarna går snabbt! Däremot finns det ju även nackdelar med att jobba 8-17, man är trött när man kommer hem, och känner att man gärna vill prioritera att bara hänga i solen och umgås med vänner framför att träna. Men det funkar i regel att koordinera. Det är väl så det är att vara vuxen, bara att vänja sig!

En himla härlig, trevlig, mysig, glad, firad, varm, solig och god studenthelg har passerat! Efter att jag, Gillis och Erik pyntat och dekorerat, och Kiki och Magda efter flera dagar blev klara med maten, åkte vi in till ett soligt Laholm där glada studenter sprang ut till musik. En av dem, kanske den gladaste, var ju kusin Aron så klart, och lite stolt var jag allt. Kanske allra stoltast över att han mitt i all glädje lyckades spräcka sina nya kostymbyxor - två gånger om! Stolt var jag även över Ingela som ganska precis lärt sig hur man tar en selfie och utförde sina skills framför studentflaken.

 

Tillbaka på Västergård fortsatte firandet med släkt, mat, tårta och vin, och alla var glada och nöjda hela eftermiddagen, kvällen och natten. Vi hann även med att leka lite Miley Cyrus.. Den stora högen med disk glömdes för en stund bort på söndag morgon - det var ju mycket härligare att äta frukost och umågs ute i solen. Ännu härligare var det att lägga sig i smultronlandet och för första gången i år känna den fantastiska sommarsmaken. Väl hemma i Göteborg var vädret fortfarande på topp och varenda kvarvarande timme av solskenet utnyttjades. Så, SCHUPP!, var helgen slut. Men det gör inte så mycket för nu är det bara tre arbetsdagar kvar innan det är dags för midsommarfirande. Det ser jag fram emot, oavsett väder!

 

Berlinresan och det nya jobbet får vänta lite. I söndags morse upptäckte jag kommentarer till min vän på Facebook som tydde på att någonting var väldigt galet. "I can't believe it, it is so sad..", "You were the kindest man I've ever met, rest in peace". Utan att veta mer än så verkade det uppenbarligen som om personen i fråga inte längre levde. När jag landade i Göteborg efter Berlinresan visade det sig stämma. En av mina vänner jag träffade i Hong Kong hade fallit handlöst 40 meter ner för ett stup efter att klippan gett vika under en hikingtur i Australien där han nu bodde. Han var död. Det var så ofattbart och det gick liksom inte riktigt att ta in - jag kände mig så chockad. Att en person man umgåtts med, skrattat med, sett flera dagar i veckan i skolan, ätit lunch och middag med, som lagat pannkakor åt en, inte längre finns. Hans kropp är liksom inte levande. Hans ansikte kommer aldrig mer att uttrycka sig. Att han till råga på detta var en oerhört god, glad, positiv, hälososam, levnadsglad, omtyckt, respekterad och fin människa gör det ju inte bättre.

 

Det sista han skrev till mig i Facebookchatten för ett par veckor sen var att jag var "more beautiful without makeup than lots of it. Because you don't need it, the most beutiful I've seen you were when we had breakfast and you came over after just waking up, with your hair in a mess and a uncovered face." Nu låter det mer som romantiskt smicker, men det var inte alls så det var. Vi stod inte varandra extremt nära, men det känns så klart ändå. Att se filmklippet på stupet där han föll och höra att det tog lång tid för räddningpersonalen att få upp kroppen känns sjukt. Att han när han föll hann tänka att han skulle dö, samtidigt som människorna har var med såg honom falla känns ofattbart. Att hela världens press skriver att polisen utreder om Fabien var i full färd med att ta en selfie precis innan fallet känns fullkomligt ointressant och så jävla okänsligt. Det får honom dessutom att låta som en ytlig modell, vilket han inte alls var.

 

Hur som helst, livet kan ta slut när som helst, antingen ditt eget eller någons i din närhet. Ta till vara på tiden med varandra. Puss till Fabien <3

Jaha. Då är man faktiskt färdigutbildad inom media och kommunikation sedan en dag tillbaka! Trots att det inte känts som en stor grej är det faktiskt ganska sjukt när jag tänker efter lite. Jag är en högutbildad kvinna!

 

Efter gårdagens C-uppsatsseminarier firade lärarna oss med jordgubbar & rosé, och sen var det bara hem och svida om för att en timme senare befinna sig på klassfirande. Catering, sangria, vin, snacks, lagom mycket lekar, riktigt kanonkul och en väldans fin klass! Sen gick vi till Lounge och dansade natten och morgonen lång. Att jag har tio, tolv blåmärken/skrapsår kan jag inte förstå, verkligen inte.

 

Jag fortsätter firandet med att åka till Berlin med Camilla om ett par timmar! Kvalletid och mys, m-hm. Och värme verkar det som, kanske ska min medfödda negativa attityd till Tyskland kunna påverkas en gnutta. Idag räddar dessutom Berlin mig från att vara alldeles hemskt avunsjuk på mamma idag. Hon skickade nämligen den här bilden. Jocke Berg. På samma tåg, och fem meter ifrån på perrongen. HUR snygg är han inte?! Jag vill också. Jag vill be om autograf och en kram. Eller åtminstone att få peta på honom. JAG ORKAR INTE.