Man försöker lirka och lirka, men när man ger ett femhundratolfte förslag på hur hon kan äta sin macka och hon fortfarande gnäller är det lätt att tappa det. Hon gråter, vi gråter, Levis gråter, det är kaos. Inte är hon ledsen på riktigt längre, för plötsligt är det "titta mamma, en tita" (krita) och allt är bra. 

Nu har det blivit bättre, kanske för att vi vet att det alltid funkar att bemöta henne med kramar. Ibland flera i rad med avbrott för ett nytt utbrott, men hon vill alltid kramas. Det är ibland svårt, för man är så arg på henne att hon inte känns värd en kram, den borde Levis få som får prioriteras ner och sitter och gråter i sin babysitter. Men det är bara att blunda för det i några minuter, för det är tydligt att det hon behöver är kärlek och uppmärksamhet. 

Det är så klart tufft för henne med en lillebror, en tvåårings hjärna och att behöva dela med sig av mamma och pappa. Jag vill ge henne all kärlek, men hon måste vänja sig vid att det nu finns någon annan som också behöver mig och att hon inte kan få 100 % uppmärksamhet hela tiden.  

Lilla älskade gumman, och lilla älskade gubben. Men ja, vem sa att det var lätt att vara flerbarnsförälder? Väldigt stor skillnad mot att ha en är det i alla fall. 

Efter att ha haft de båda på heltid förra veckan då Hennie var snorig, fick jag för första gången sen Levis kom åka ner till stan för en dag med tjejerna. Levis är inget fan av flaskan, men tillräckligt intresserad för att det ska funka under en kortare period. Och tur det, för oj vad jag njöt och laddade batterierna. 

Så hör jag ett "Hey sister", vänder mig om och ser hela familjen Karlen på fem personer kliva in i vårt kök. De ser så många och långa ut och vårt hus verkar krympa. Jag fattar ingenting, blir tagen på sängen, stirrar bara med öppen mun innan jag börjar skrattgråta samtidigt som de skrattar och jag kramar alla fem i stora fina varma kramar. Min familj! De är HÄR?!

Det är så absurt, fel personer på fel plats, eller helt rätt egentligen, men hjärnan fattar liksom inte sammanhanget. Det är som en dröm, som jag faktiskt tidigare drömt. Så sitter de där, alla fem och chillar i vårt vardagsrum, tillsammans med mig, Erik och våra barn som de aldrig träffat men som de var "tvungna" att resa hit för att träffa innan de blev för stora. 

Det här har planerats mellan Francie och Erik sedan ett par månader tillbaka, de ska vara här några dagar, vi ska umgås och vi ska åka upp till Kämpersvik och mysa. Tänk att de kom hit, tänk att alla fem, inklusive tre tonåringar, ville komma hit och fortfarande vill träffa mig och oss. Det är så fint. De betyder så mycket för mig allihop, var och en för sig. 

Och så spenderade vi några fina dagar tillsammans, vår familj och Don, Tatti, Bajon, Säja och Datti. 

Det är och ska bli så kul att få följa dem genom livet, höra deras tankar och funderingar, se deras likheter och olikheter med varandra och oss föräldrar, lära känna deras personligheter ännu mer och få skapa förhoppningsvis starka relationer med de båda. Min stora lilla tjej och min lilla goa pojke.

 

Ikväll låg Levis i babyskyddet när hon skulle gå upp. Och så skulle hon säga godnatt men kom inte riktigt åt, så hon letade efter tillgänglig hud att pussa på, hittade hans fot och gav den en puss och lutade sig sen försiktigt in i skyddet för att hennes kind skulle nudda hans. Älskade gumman. Hur har jag haft sån tur?

Blivande tvåbarnsföräldrar brukar undra hur hjärtat ska kunna ta till sig ytterligare ett barn och man har hört att hjärtat växer i takt med att fler barn kommer in i familjen. Men mitt hjärta har inte bara vuxit för att ta in kärleken till Levis, det har även vuxit ytterligare för att ta in den oväntade ökade kärleken till Hennie, som har varit så tydlig, i och med hans födelse. För om möjligt älskar jag henne ännu mer nu. Kärleken till henne som förstfödd, som storasyster och som gör att jag anstränger mig ännu mer för att visa henne uppskattning när det finns ytterligare ett fokus i våra liv. Min lilla stora gumma. 

Januari

Februari

Mars

Hennie började krypa och ställa sig mot saker - fullt upp med andra ord så vi sänkte spjälsängen och satte upp ett skydd vid trappan. Vi var på tårtbesök hos Sandra i Alingsås och vårt sovrum blev klart och vi flyttade tillbaka in dit efter ett par veckor i gästrummet. Alina bjöd på supermiddag och lekar i sin nya lägenhet och hemma hos Mange & Matilda blev det både bubbel i glasen och i badet med Malin & Jeppe. Hemma hade vi spontan date night och jag gjorde min lilla H-tatuering. Corona tog ordentlig fart i Sverige, så vi träffade knappt någon släkt men kunde däremot hänga ute i det fantastiska vädret. Grillsäsongen drog igång, med våra trevliga grannar!

April

Istället för att åka till Mallis åkte vi till Sälen med Niklas, Nathalie & Theodor och bara hängde. Vår lilla tremannafamilj myste i Kämpersvik en helg och träffade både farmor, farfar och morfar. Halva månaden hade vi försommarvärme, vi piffade i trädgården, bröt upp altanen och njöt i solen. Hennie röjde ännu mer hemma, upp och ner på soffan och vid favoritplatsen vid högtalaren i hyllan, plockade ur och i allt hon kom åt och slängde alla fjärrkontroller i golvet. 

Maj

Juni

     

Det var ett par riktigt varma och härliga veckor och Hennie badade i sjön för första gången! Vi åkte på studentfirande i Dingle, var på Borås Djurpark med familjer Eliasson/Jönsson och Eklund/Ros, och jag och Erik firade 6 år och var på barnfri dejt vid havet. Hennie hade sitt första kalas och en vecka senare fyllde hon 1, vilket vi firade med släkten i Kämpersvik och Munkedal. Niklas, Nathalie & Theodor var på besök och midsommar firades med de härligaste människorna på Amundön och vidare hemma hos oss. Och så fyllde Mattan 30!

Juli

August

September 

Vi hängde en helg på Benjamins ö:a, grillade, myste, fiskade och hade kräftskiva. Hennie var på sin första cykeltur, Theodor & Nathalie kom på besök och en del dagar var det riktig sommarvärme. Vi började renovera vardagsrummet, rev valvet tapet, satte lister och köpte nya möbler. 

Oktober 

November

December

Hon älskar sina smörgåsrån. Så mycket att hon kastar sig över det, lutar sig framåt och håller ett järngrepp om handen som matar henne. Glufsar och smaskar som om det vore fredagsgodis, och på nolltid är det borta. 

Och så gosar hon så med sina fötter, som jag gör omedvetet när jag håller på att somna. Det mysigaste och gulligaste jag sett. 

Jag förstod att man skulle känna oändlig kärlek till sitt barn och så, men något som jag inte riktigt var beredd på redan när hon är så här liten är hur mycket glädje hon ger. Jag har liksom alltid tänkt att glädjen = kärleken, och visst är det så också men jag skrattar högt varje dag för att hon är rolig, charmig, gullig och har sin egen lilla personlighet. Och jag är inte den som annars har lätt till ljudliga skratt.

Tack Hennie :)

Men som jag älskar hennes knubbiga lår och små valkiga händer och armar, min lilla 5,4-kilosguldklimp. 

Jag hade stenkoll eftersom jag använder Natural Cycles, så efter den andra oktober 2018 började väntan. I 15 dagar var jag gravid utan att veta, jag höll ut för att inte testa för tidigt. 

Under de dagarna var jag på jobbets stora kick off, jag och Matilda (som också var ovetandes gravid) träffades på champagnelunch, jag njöt av hösten och vi var på Halloween på Liseberg. Jag och Erik hajkade upp i Änggårdsbergen och åt frukost, åt månadsmiddag och dagen innan testet åt jag frukost med Julia. På kvällen den iakttog jag Erik när han spelade Playstation, sa att magen höll på och jobbade och att tant röd vanligtvis borde ha kommit nu. Det jag inte sa var att jag så fort alarmet gick igång morgonen därpå tänkte ta ett test.

Och nu är vi här, jag och min lilla stjärna. 

Tänk, att båda mina nyårsönskningar förra året slog in! Det hade jag aldrig vågat hoppas :) Men så bra det blev och så lyckligt lottad jag känner mig!

Nyårslöften har jag inga i år heller, men ett par nyårsönskningar, det har jag. Och inte så små heller, hehe..

Jag hör hennes små pustande andetag och ser henne dra på ena mungipan i ett sömnigt leende. 

Jag klappar henne över rygg och armar, och de är så ludna och mjuka, skrynkliga och veckiga. Inget är så lent och mjukt som hennes små fötter som borrat in sig i min mage. Tårna kan jag gosa med hur länge som helst, de små små tårna. Hennes kinder är klibbiga av torkad mjölk och det har fastnat lite ludd som jag försiktigt plockar bort. 

Hennes händer är lätt knutna, sen slår fingrarna ut i ett ordentligt spret och jag passar på att sticka in ett finger i hennes hand som hon greppar hårt. 

Hon plutar med munnen, spänner den, ler lite och slappnar av med halvöppen mun. Där ligger hon, min lilla älskade groda. Och så efter en stund ger hon plötsligt ifrån sig ett litet skrik, som hon gör, rycker till och lyfter upp sitt ludna huvud, drar upp sina ögonbryn innan ögonlocken följer efter och visar sina stora blå ögon. Hon tittar nyvaket på mig, gungar lite med huvudet fram och tillbaka, och så bökar hon lite innan hon lägger sig tillrätta och vi börjar om. 

Vi börjar om tills hon sträcker sina små men starka ben rakt ut i min mage, trycker upp nävarna i luften och grimaserar och vrider sig som en riktig sjusovare som vaknar till liv. 

Min lilla lilla fina flicka, som jag älskar henne. Och som jag njuter av att älska henne. 

Vi hade ett telefonmöte med en jurist igår som sa att lillan redan ärver oss, fastän hon inte ens är född än. När man tänker på det går det liksom inte ihop i min hjärna. Tänker först att hon lever ju inte än, men det gör hon ju, det är ju hur uppenbart som helst när hon ligger och sparkar därinne. Hon lever, men hon är noll dagar gammal mätt i livserfarenhet. Ändå ganska fint att hon redan är vår lilla arvtagerska <3

 
 

En fjärdedel kvar! Det börjar bli sjukt jobbigt att knyta skorna, jag får typ andnöd och det känns som om maten är påväg tillbaka upp. Förutom det och ryggont när jag sitter länge är det lugnt!

Tidigt i vecka 30 var jag hos barnmorskan för rutinbesök. Allt såg bra ut, SF-måttet ökar och följer sin egen kurva och ligger lågt inom det normala, jag hade bra blodvärden och blodtryck. Hon låg nu med huvudet neråt med var inte fixerad, så vi får väl se om hon ligger kvar eller hinner vända sig några gånger till. 

Jag hade även bokat in en viktskattning med ultraljud på eget bevåg (japp, kontrollfreak). Det var bra mängd fostervatten, fin moderkaka, bra tillförsel i navelsträngen, vår bebisen var lite mindre än genomsnittet bara. Men det var inget som stack ut, upp till -15 % räknas tydligen som helt normalt och vi låg på -16 %, så precis på gränsen. Av rutin bokades vi in på ett till ultraljud två veckor senare för att se att bebisen följer sin egen kurva och därmed bara är genetisk liten. Har procenten gått ner ytterligare följer man upp vad det kan bero på, så såhär i efterhand är jag glad att jag bokade in ett extra ultraljud, annars hade vi aldrig kontrollerats :)

Trodde först att hon låg där inne och gjorde peace-tecknet, men det var visst navelsträngen, haha. Tar det som ett tecken oavsett!

Det har hänt en del på 10-20-30 veckor! Tänk att det är tio veckor kvar..

Det borde inte vara några problem att få den såld, men man vet aldrig vad som kan dyka upp och vi vill så klart ha så mycket som möjligt för den. Så lite nervöst och spänt är det ju, man vill bara att processen ska vara klar. Ordinarie visning är nästa söndag, men vår mäklare hade fått in några förfrågningar om förhandsvisning och ska hålla den redan på måndag. Så det bådar ju i alla fall gott. 

Fortsättning följer helt enkelt!

Nu älskar jag det på ett annat sätt. Det börjar bli på riktigt, vi planerar och handlar, magen går i stort sett inte att dölja, det görs kullerbyttor som bara den och jag mår lika bra som alltid. Eller tja, ännu bättre, för jag är ju gravid. Jag känner mig upplyft, glad, glowing och redan almighty för att jag vet att jag på ett eller annat sätt ska föda en ny människa. Jag har redan ett ansvar över att hon ska må bra, jag ska skydda henne genom att skydda mig själv och det finns redan en större mening med att gå upp på morgonen, innan hon ens är här. 

Där inne växer vår flicka som jag redan är så stolt över, pratar och sjunger till och så glatt visar upp. Jag fascineras över veckobilderna där jag faktiskt ser hur magen växer vecka för vecka, det är ju fantastiskt, och jag blir glad och lugn varje gång jag känner henne, skrattar när jag ser henne dansa utifrån. Jag reagerar fortfarande när jag ser mig själv i spegeln, visst är det ovant, men jag bara älskar den där lilla kulan som är mitt barn. 

Jag blir rörd över att Erik är min dotters pappa, att han och jag har skapat och skapar en människa som är hälften mig, hälften honom och i alla fall delvis kommer att likna oss båda. Jag förstår det inte. Jag blir rörd när han skyddande lägger en hand på magen och när jag tänker på att om några månader får vi med största sannolikhet hålla i henne. 

Så ja, jag älskar att vara gravid, även om jag är fullt medveten om att de här veckorna ska vara de bästa och att det kan vända i slutet. Men då är det vår och sol och inga bekymmer har man väl då. 

Det känns så fint, med mage och ring är jag ju aldrig ensam, det är vi tre. Och så får jag ett sms från Stockholm där det står att han är stolt över mig och att vara min fästman. En värme sprider sig genom hela kroppen och jag tänker att inte kan man väl vara lyckligare än så här? Nope. 

Och så lassade han fram en fantastisk räkwrap till förrätt, en krämig paj till huvudrätt och en "oj det här blev verkligen inte alls som det var tänkt" till efterrätt. Tanken var spett med brownie, jordgubb och marshmallow, men brownien blev lite för lös för det - absolut inte mig emot. 

Vi spenderade resten av kvällen tätt intill på soffan, tittade på sista avsnittet av Dirigenten och ett par avsnitt Drömmen om slottet, pratade med den sprattlande i magen. "Tänk att det är mitt barn där inne" sa Erik och sjöng Sov du lilla videung med egen påhittad text så att jag blev rörd. Vi funderade på hur många timmar i veckan nu på vinterhalvåret vi ligger så där tätt, tätt i soffan. Ganska många kom vi fram till.  

Idag är han på match i Skåne och kommer hem vid midnatt och imorgon åker han till Alperna en vecka. Och här ligger jag och hör hans favoritlåt på Spotify och tänker att jag kommer verkligen sakna honom. Och så kan jag inte låta bli att gråta en skvätt, för han är det bästa jag har, vi har hela livet framför oss och jag vill aldrig förlora honom. Kanske är det en gnutta graviditetshormorer, men mest av allt är det kärlek. 

Så nu trycker jag på publiceraknappen på allt som skrivits fram till nu och jag lägger allt i de nya kategorierna Pretty pregnancy och Bevloved baby. Jag vet att det är lite löjligt med engelska kategorier, men jag tycker helt enkelt att det är snyggare så. 

Året började med en nyårspuss i jacuzzin hos Mange & Matilda. Eller, jag var i badet, Erik utanför. Jag började plöja serien Younger och jag och Erik tittade på Bron och vi var hooked i ett par veckor. Jag åkte till Uppsala för att hänga med Tove & Astid och Maja & Sigrid, myspys! Niklas & Wallan kom på besök en helg, vi lekte loss på Prison Island och spelade spel hemma i pyjamas.  

Februari

Jag fyllde äntligen mitt efterlängtade 28, jag fick frukost på sängen och jag & Erik åt middag på ViViet. Vi köpte en vit fin Ford och sågs för en alla hjärtans dagslunch, Laila & Patricia var här på ännu en sen kväll och sen var det dags för mig och mamma att ses i Alicante. Vi fick en försmak av sommaren, njöt av värme, god mat och dryck, varvat med att vi strosade genom staden. När jag kom hem gick jag och Matilda och såg Darin i Lisebergshallen - det var SÅ bra!

Mars

Jag var på en oväntat trevlig tjej-AW jobbet, iskalla dagar varvades med härlig vårsol. Jag & Erik hade räkmiddag innan vi firade våffeldagen med våfflor och tulpaner. Jag, Erik, Niklas, Nathalie, Dennis och Jenny sågs i Sälen där vi spenderade påsk och de bästa åken i backen på flera år. Strålande sol alla dagar, kallt på nätterna och lagom på dagen, perfekta backar, härlig after ski och härligt gäng, och jag träffade dessutom min Emelie för första gången på minst fem år!

April

Våren slog till. Jag hängde på Ossian & Camillas berg i kvällssolen, grillen åkte fran för första gången och solskydden till bilen åkte på. På Eriks 29-årsdag gick vi till Nonna för att äta italienskt och några dagar senare åkte vi upp till Södertälje och vidare till Portugal. Det var nämligen där vi skulle fira Gunnars 60-årsdag, vårt gäng på tolv. Det var en superhärligt vecka med sol, bad, god mat och trevliga utflykter. På vägen hem svängde vi förbi mormor med fika, en vecka senare gick jag, Patricia & Laila ut och dansade, och på Valborg flydde jag & Erik upp till stugan i Kämpersvik. 

Maj

Maj kom och högsommaren med den. Vilken sjuk högsommarvärme, 25-32 grader och sol i en hel månad. Det började med Matildas 25-årsfest och fortsatta med min födelsedagsweekend som visade sig vara i Polen. Vilken överraskning! Fin natur, kritvit sand och bara mysig egentid. Det picknickades, grillades och badades (!) för fullt, Vårruset sprangs med jobbet och vi tog den första båtturen för året uppe i Bohuslän. Vilken kväll det var. Jag & Julia var på Oskar Linnros på Liseberg, riktiga sommarvibbar, och slutligen gifte sig Tove & Per under en magiskt fin helg i Dalarna.

Juni

Månaden drog igång med en AW med kommunikationsgänget och en superlyclad sommarfest på Serneke med kanonväder, terrasshäng, dans och skratt. Mamma & Gunnar var på frukost, vi var på tapaskväll och jag och Erik tog med våra cyklar och körde ett par timmar till Norrqvarn vid Göta Kanal. Här bodde vi i en mysig svamp, cyklade i idylliska sommar-Sverige och jag kände mig så himla lycklig och kär. Vi hittade en ny badplats, firade vår fyraårsdag på Toso och följde engagerat fotbolls-VM. En sväng till Munkedal, GAIS-ÖIS med Samuelsons och en härligt midsommar med Niklas, Wallan m.fl. i Kungshamn/Smögen. Och så firade vi så klart dundersöta Frejas 2-årsdag. 

Juli

Värmeböljan höll i sig. Det var picknickar, middagar och fotbolls-VM innan den sista helgen på hemmaplan innan resan kom. Den spenderade vi i Kämpersvik och på Nordkoster, härligt! Sen var det äntligen dags för semester och vi stack till Malmö efter jobbet en onsdag. Sen följde tre avslappnade dagar i Sydney innan vi flög vidare till Christchurch för att hämta upp vår husbil. Och så var resan igång på riktigt, upp längs östkusten, genom landet till västkusten och så ner till Queenstown och tillbaka till Christchurch. Så fritt, så otroligt vackert var man än åkte, så mysiga middagar och frukostar i husbilen och bara så himla bra, fint och romantiskt. 

Augusti

Halva månaden spenderade vi på Bali. Vi drack färsk juice, körde runt med moppen på utflykter, tittade på solnedgångar, vattenfall och risfält, upplevde fantastisk natur. Möte med giftig insekt och jordbävningar var mindre trevligt, men utöver det hade vi det hur mysigt som helst de sista veckorna på semestern. Sen drog jobbet igång, sensommaren märktes av, jag var på konferens med avdelningen, började en ny danskurs och hockeyn drog igång för Erik. 

September

Vi startade hösten med att åka upp till Södertälje för familjeträff, så fint och mysigt! Jag och Erik åkte på tur till Taxinge Slott för kakbuffé och sörmländsk natur. Vi grillade för sista gången för året och gick på Veras dop i Lerum. En regering valdes (eller inte), jag och Camilla gick på hockey och hade systerhäng. Sen blev det en spadag med brunch i Varberg för mig och Erik innan det blev storm i hela landet. Vi åkte en sväng till Munkedal och myste, gick släktgolfen i Delsjön och jag träffade Laila & Patricia en lördagkväll.

Oktober

Jag & Matilda sågs på lunch och fuskade med varsitt glasbubbel på jobbtid. Vi hade en otroligt lyckad kick off med jobbet på Steam Hotel i Västerås och den varmaste helgen på länge slog till. Vi firade den med frukost i Änggårdsbergen och Halloween på Liseberg, och jag & Julia åt en tidig frukost ute innan jobbet. Den 17 oktober klockan sex på morgonen tog jag ett graviditetstest.. POSITIVT! Magisk känsla och så lycklig och orolig på samma gång. Sen kom pappa och vi besökte släkten i Veinge, jag & Camilla lyssnade på Joshua Radin och så kom Niklas & Nathalie m. fl. över för att fira Niklas på Bounce. Sen kom det jävla illamåendet..

November

Vi hade en mysig hösthelg i Munkedal och så åkte jag till Södertälje/Eskilstuna för den traditionsenliga Kent-kvällen med mamma och Lindbloms. Sen gjorde vi vårt första ultraljud och fick se en liten böna med tickande hjärta. Ett par veckor senare såg jag en riktig bebis på NIPT-testet och några dagar senare fick vi det positiva beskedet att allt såg bra ut! Jag och Erik åkte en weekend till härliga Marbella och njöt av sol, värme, paella och bilutflykter. Sen kom Emma & Leo och hälsade på och vi kickade igång julen med saffranskladdkaka, paketkalender och Jul på Liseberg i minusgraderna. 

December

Vi fick reda på att vår lilla är en tjej och så åkte vi iväg till ett snöigt Sälen med ett glatt gäng. Vi lyxade till det med skaldjur en vardag och var på ultraljud på Östra där allt såg fint ut. Sen följde julfest, luciakonsert och så åkte vi till Södertälje och Eskilstuna för att fira en tidig jul med släkten. Julen fortsatte i Munkedal och under en promenad i ett lugnt och stilla Hunnebostrand gick Erik ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Överväldigande glädje och jag sa självklart ja. På juldagen flög vi till Schweiz och tog oss vidare till de österrikiska alperna där hela familjen Karlen väntade. Det blev fyra fina soliga skiddagar och en fantastiskt mysig vecka. Vi hann knappt komma hem innan det var dags för nyårsfirande i Älvängen med Mange & Matilda, och med hälften av gänget på smällen blev det en lugn och mysig kväll som avslutades med fyrverkerier och nyårspussar. 

Vi pratar om hur vi ska berätta för våra familjer, men vill fortfarande inte ta ut något i förskott. Hur vet jag ens att jag fortfarande är gravid? Jag har testat igen tre dagar senare bara för att det känns bra att se pluset, men annars är jag mest jättehungrig hela tiden. Och igår höll jag på att somna på fikamötet och gäspade ca en miljon gånger under dagen, om det är en tillfällighet eller ej vet jag så klart inte. 

I alla fall finns det än så länge ingen anledning att tro att det inte går vägen. Så jag försöker att vara glad, bara glad. Det är fantastiskt!

Fredag och hembjuden till Sandra för tacomys. Precis som förra gången köpte jag med mig disktraskor, något syrligt att dricka och avokado och begav mig ut till Hisingen efter jobbet. Jag välkomnades varmt av Sandra, lilla Signe och en till en början blyg 3-åring som snart nöp av ett par blad från Sandras bröllopspresentväxt, det var ju en propeller.

 

Ja, visst var det, sa jag och försökte sätta snurrspjutt på bladen i luften, till 3-åringens stora förtjusning. Några timmar senare somnade han med tomtemössan på, gulle. Precis som sist blev sen tremånaders-Signe min för ett par timmar medan Sandra lagade mat, hehe. En riktig pompmiddag med egengjorda tacobröd, tacoköttbitar, guacamole och tomatsalsa fick hon ihop, för att inte tala om citron- & vallmokakan till efterrätt.

 

Hon är bra Sandra, håller inte inne med komplimanger och tankar utan säger dem snarare flera gånger, öppet och på ett sätt man inte är van vid, oväntat. Helt plötsligt kommer ett "jag känner att jag lär mig mycket av dig" eller "du kommer bli en sån bra mamma" eller "här kommer du med din härliga dialekt och energi" eller "shit vad bra sagt!" med mera, med mera. Kanske är jag lite åt det hållet jag med, men inte alls på samma sätt. Men det gör en glad, och vem vill inte göra människor glada? Jag ska bli mer så :)

När Erik fyllde 28 i april gav jag honom en överraskning. Överraskningen fick han reda på den 16 juni väl på Landvetter, vi skulle åka till Gotland över helgen. Passande nog hade vi dagen innan firat treårsdagen. Helgen blev så himla lyckad. Perfekt. Det var soligt och varmt, romantiskt och det var liksom bara så mycket kärlek mellan oss, det bubblade.

 

Och så på lördagen låg jag ner på en bänk med huvudet i Eriks knä i eftermiddagssolen i Almedalen. Vi småpratade och hade det mysigt. Erik berättade att han pratat med kompisen Eklund, som är pappa, om det här med barn. Eklund hade frågat Erik vad han väntade på, att det bara var att sätta igång och "få det överstökat". "Händer det så är det ju ingen kris direkt, men om några år", hade vi sagt. Jag hade ändå börjat längta lite, nu när det fanns några bäbisar i vår kompiskrets.

 

Jag frågade Erik om han hade funderat över när det kunde tänkas börjas egentligen. "Ja, det har jag" svarade han, "kanske i vår eller så."

 

Sen blev det liksom en kort tystnad. En paus som bröts av att jag sa att jag fick något i ögat, eller kanske fick jag inte det. "Det kanske var fel svar då.." mumlade Erik, men jag kom snabbt på fötter och berättade att så var inte alls fallet. Jag berättade att han just hade gjort mig snäppet lyckligare. För det var inte alls det svaret jag hade väntat mig, det var tidigare än jag trott, och jag förvånades lite över hur himla glad jag blev. Så varm i hjärtat, så lycklig, så full av kärlek. Helt plötsligt längtade jag extremt mycket till nästa år. 

Minuterna efteråt föreslog Erik en ny långresa, kanske över jul 2018. "Det är nog kanske inte så lämpligt med tanke på det vi just pratade om!", sa jag innan han kom på sig själv. Så vi landade i att en långresa sommaren 2018 vill vi nog ha, och efter det på hösten, då kunde det vara lagom med bebis. 

 

Vi tog liksom ett steg framåt i livet tillsammans där och då, kom varandra närmare på något sätt. Vi fattade ett gemensamt stort beslut. Det var ett stort ögonblick för mig, att få det sagt högt så där.