DE&SENASTE&MÅNADERNA
CYKLA&UNIVERSEUM&SNACKS
VIBES&OF&OKTOBER
LITE&MER&ENERGI
MIN&ANDRA&FAMILJ
KLÄDESHOLMEN&KÄRINGÖN&ÅSTOL
DAGAR&I&BJÄRE
SNAPSHOTS&FRÅN&BOHUSLÄN
MIDSOMMARAFTON&I&ÖJERSJÖ
EN&BADANDE&TVÅÅRING
KICKOFF&MED&FAMILJEN
NÄR&LEVIS&FÖDDES
Vid 17:30 den 8 juni började jag känna lätt molande, som mensvärk. Det höll i sig en stund och släppte. Det fortsatta under vår timmeslånga långsamma promenad, kanske en sammandragning på 10 minuter, och det var ju så det startade med Hennie fast lite glesare. Vi visste inte riktigt vad vi skulle tro och blev lite pirriga och fnissiga. Det fortsatte och efter ett par timmar började det kännas mer intensivt. Vid kl 22 var vissa värkar ganska intensiva men rätt hanterbara, fortfarande med samma intervall. Vi hade ingen aning om status eller när vi skulle behöva åka in, men vi hade svårt att tro att det skulle klinga av. Vi började spåna om att åka in morgonen därpå.
Men så vid 23 började det ändå kännas mer. Vi ville ju verkligen inte komma in så sent och smärtsamt som sist, så vid 00:00 ringde vi förlossningskoordinatorn. Det var inte som med Hennie när jag gick runt och skrek, jag kunde fortfarande sitta på soffan. Hon sa att det var lugnt på förlossningen och att vi fick komma till avdelning 308 när vi tyckte att vi ville det. Så himla svårt att avgöra när det är dags att åka in?! Värkarna var ändå fortfarande hanterbara, men vi kände att ja, det värsta som kan hända är väl att vi får väl åka hem igen. Vi ringde Eriks pappa som var här vid 00:30, vi åkte till Östra och var inne strax efter kl 01:00.
Jag kopplades upp och bebisens hjärta och mina värkar som fortfarande kunde andas igenom mättes innan jag skulle undersökas. Till min stora förvåning var jag öppen 6-7 cm och det byttes om till den klassiska vita skjortan. Barnmorskan frågade om smärtstillande och vi kom fram till att jag skulle börja med lustgas för att sedan ta epidural om jag ville. Jag ville verkligen inte riskera att det skulle stanna av, men hon sa att det i stort sett aldrig var för sent att ta epidural. Jag kämpade på med värkarna som nu blev mer intensiva, lyckades oftast tajma rätt bra med lustgasen som jag faktiskt märkte av den här gången. Hon skulle undersöka mig någon timme senare och strax innan dess började det bli riktigt intensivt och jag kände att det var läge för epidural. Men när hon kollade igen var jag öppen 10 cm och barnmorskan sa då att det tyvärr var för sent ändå. WTF.
Nu blev värkarna otroligt intensiva och smärtsamma. Det där med att andas sig igenom funkade inte längre, utan precis som sist var det vrål som gällde. Jag lämnar ute vidare detaljer. O ch så kom de där orden att nu är han snart här. Andas bara vid nästa värk, nu kan du känna hans huvud, vid nästa värk kommer han. Vilken jävla lättnad. Han skrek direkt och ordentligt, vår älskade son, klockan 4:24 den 9 juni.
Från första känning tog det 11 timmar, med Hennie tog det 24, och precis som sist var vi inne på förlossningen ca 3,5 timme innan bebis mötte världen. Även om förloppet var snabbare än sist hann vi ändå vara lite medvetna när vi kom in den här gången, prata lite, ta lite bilder och så. Vi blev i stort sett utkörda från förlossningen efter 10 timmar, utan att mellanlanda på bb. Det kändes egentligen lite väl tidigt, men blev bra när vi väl kom hem. "Just det, det var imorse vi födde barn!"
Vår pojke mättes och vägdes i alla fall och landade på, om man jämför med Henne, "stadiga" 3420 gram och 49 cm. Nästan 700g tyngre än Hennie och två centimeter längre. Och så får man upp något så litet, lätt och fjuttigt på bröstet och man undrar hur det är möjligt. Mörkt fjunigt hår hade han också och jag har hört från flera håll att han är lik mig, även om jag tycker han är rätt lik Hennie = Erik. Vi får väl se vart det barkar.
Vår lilla Levis <3