I fredags bjöd Alina resten av oss i Bach-gänget på världens godaste efterrätt. Rosévinet smakade precis så gott som det brukar efter veckans sista arbetsdag, tillsammans med sina bästa vänner. Det var en suverän start på helgen som var lugn och skön med besök över på sopplunch. Samtidigt var den effektiv, med städning och ett par rundor för att flytta det sista lasset från lägenheten på Postgatan. Nu är det tomt - hej då Postis!

Bokade vi just en vecka på Zakynthos i sommar? Ja!

Jag missade årets två finaste dagar i Göteborg, men fick istället spendera två dagar i huvudstaden på konferens med de andra kommunikatörerna inom Stora projekt. Det var trevligt, och gott! Jag kom hem till en nyopererad och förtvivlad kille som hade så ont, så ont. Igår åt han soppa, like a pro. För övrigt tyckte brevbärarna att det var förvirrande att jag inte redan var skriven hos Erik. Vi fixade det snabbt med en tillfällig namnskylt, i väntan på den permanenta. Tillfälligt, men ack så fint. 

Ja, det var fan inte igår vi hade en hel eller ens en halv helg tillsammans. Snarare ett par månader sen. Så den här helgen tog vi verkligen helg! Massvis har vi hunnit med. 

Den här månaden firade vi både Eriks födelsedag och oss själva. Jag stod för trerättersmenyn med temat "Tårta på tårta". Erik hakade på temat och köpte två viner, lyx! Sen blev det hawaiitårta, potatistårta och nutellatårta. Jag måste säga att det blev både gott och fint. 

För exakt ett år sen kom Erik hem till mig och hjälpte mig sätta upp hyllor och tavlor i min nya lägenhet. Då pussades vi hej då för första gången. Nu sätter vi upp hyllor och tavlor i hans lägenhet, i vårt hem, och vi pussas både hej, hej då och däremellan.

 

I åtta månader under 2012 jobbade jag extra på Skandia, tretimmarspass två dagar i veckan. Det gjorde Erik med, vissa veckor jobbade vi samma dagar, andra veckor inte. Tiden gick mycket snabbare när jag hamnade inom pratavstånd med honom, han var skön och pratglad och jag hoppades alltid att vi skulle få platser nära varandra. Han med tydligen. Jag blev alltid besviken när jag, efter att ha tittat mig omkring, inte såg honom på julfesten eller after worken.

 

I början av 2013 pluppade det första meddelande upp på Facebook. Helt oskyldigt, men ändå med lite pirr i magen, sågs vi för en after work någon gång i februari eller så. Vi pratade och drack vin konstant i sju timmar och tiden bara rann iväg. Det var så trevligt, roligt och enkelt. Under kvällen fick jag reda på att han aldrig sett Lejonkungen, så någon månad senare sågs två vänner för att äta pannkakor och se på Disney. Jag fick pastaälgar och blev lite förvånad över hur sent han stannade.

 

Det blev vår, sommar, saker var i vägen för oss båda och jag åkte till Hong Kong ett halvår. Facebook fortsatte plinga både av inkommande och utgående meddelanden, med en del luckor men fortfarande regelbundet. Jag kom hem från Asien och i mars 2014 fick vi till en fika, eller nja, ett par glas vin. Vi pratade, skrattade, och timmarna gick snabbt. Erik sa att jag kunde höra av mig om jag behövde hjälp med flytten ett par veckor senare.

 

"Ska jag fråga om Erik har en borr?" tänkte  jag när jag flyttat. "Nja, jag kan ju fråga Camilla. Men.." Jag frågade om han hade en borr och om han kunde tänka sig att låna ut den. Det gick bra och han själv kunde också hjälpa till. Den 15 april kom han över och lite pirrigt var det. Vad händig han var, duktig.. Det fick bli lite vin för att fira borrandet och att jag hade fått jobb på Trafikverket samma dag. Det var inte längre saker i vägen, så det fick bli ett par pussar också. Precis som både Camilla och Eriks vänner hade förutspått och föreslagit. Vi hade då båda nekat med ett skratt, tittat bort från våra vänners ögon, rodnat lite och lett åt tanken.

 

På den vägen är det. Det var den riktiga starten på det finaste jag har upplevt, och det finaste jag har och aldrig vill släppa. Vilken tur att Erik inte gav upp när jag var lite svår ett tag, och vilken tur att jag sen frågade om borrhjälp. Vilken tur att vi innan dess hade släppt taget om det som var i vägen, och vilken tur att tillfället för oss kom när det passade som bäst i våra liv.

Efter en underbar sista förmiddag i nypistade snabba backar fick vi oss varsin våffla med hjortronsylt innan hemfärd. Och igår fick jag en turtle neck för kids 2-7 år, vem hade kunnat ana att den skulle passa perfekt? Min man han kan. Fy fan vad jag älskar honom. Aldrig har jag varit så rädd om livet och uppskattat det så. Det har ju fått en helt annan mening nu - Vi. 

Påsklov, solsken, snö och skidåkning för första gången på sisådär fyra år. Men talangen sitter kvar! För första gången typ någonsin är det tillräckligt varmt ute, det vill säga plusgrader, för att mina fötter inte ska vara vita och bortdomnade efter tio minuter. Det gör ju det hela så mycket roligare och mer njutbart!