Känslan när hon bökar runt för att slutligen lägga sitt lilla huvud tillrätta på mitt bröst, andas ut och somna. Hud mot hud. 

Vad ska man göra med den oändliga mängd bilder man tar på henne? Jag kan åtminstone lägga upp dem här, så att jag kan se tillbaka och minnas. 

En dag hakade vi på familjen Jönsson/Eliasson till Brännö där vi (en timme efter plan) satte oss på Varvet, åt en pizza och drack varsitt glas vin. Det blev en heldag i skärgården och Hennie skötte sig optimalt som så ofta nu för tiden. En annan dag åt vi kvällsmat vid Lilla Delsjön, så himla fint.

För en vecka sen åkte vi upp till Munkedal några nätter. Det var fint väder, vi tog en tur till Hunnebo, Bohus Malmön, och myste med Hennie. Samtidigt hade hon gått upp lite dåligt i vikt och vi skulle mata henne ofta och extra ur en liten kopp, vilket var både jobbigt, stökigt och frustrerande för oss alla. Ingen av oss var speciellt nöjd, tills vi kom hem igen, struntade i den jäkla koppen och testade nappflaska. Huj vad hon åt, vad lätt det gick och så nöjd hon blev! 

Hennie har passerat två veckor men annars har jag ingen vidare uppfattning av tiden, dagarna flyter ihop! Men vi har haft besök av både mormor, faster, farmor och farfar, promenerat och fikat i Jonsereds trädgårdar och varit på utflykt på GKSS match cup på Marstrand. Jag är så tacksam över att föräldradagar och semester flyter ihop så att vi får ha Erik hemma så länge. 

Natten till den 20 juni sov jag inte mycket. Till en början rörde sig bebis långt ner och det ilade. Att ligga på sidan gjorde ont och på ryggen var för tungt. Det gick över till mensvärk som kom och gick - jag antar att det var mildare värkar. Jag kände dem definitivt men det gjorde inte fruktansvärt ont. Kanske kom det fyra per timme. När Erik vaknade sa jag att något definitivt var på gång, men att det fortfarande kunde vara någon vecka kvar eller så. Han åkte och jobbade och "mensvärken" kom och gick, höll i sig kanske 20-30 sekunder åt gången. 

Tog en Alvedon som inte hjälpte. Vid 11 gick proppen, men jag tänkte ändå att det kunde vara upp till en vecka kvar, vilket jag sa till Erik när han frågade om han skulle komma hem.  Värkarna fortsatte under dagen samtidigt som jag bakade pizzabullar att ha med till förlossningen hehe, jag fick stanna upp och lägga mig på soffan när de kom och de blev allt mer regelbundna och smärtsamma vid 16. Jag låg på soffan när Erik kom hem vid 18, grimaserade och hade haft en del ordentliga värkar, 2-3 per tio minuter, vilket ändå indikerade att det var relativt nära.

Jag ringde förlossningskoordinatorn 18:50 som tyckte jag skulle avvakta till tre värkar/10 min och menade på att jag ändå kunde prata med henne under tiden och ligga still på soffan. Ville jag komma in, frågade hon. Inte fan vet väl jag. Hon uppmanade till ett bad, vilket jag tog och det blev mycket bättre. Erik matade mig med sill och potatis i badet, det var ju ändå midsommartider :)

När jag gick upp någon timme senare drog det igång på allvar och jag fattade vad koordinatorn syftat på i telefon. Jag kunde absolut inte sitta still utan var uppe och gick, skrek, hade i stort sett panik och vid 21 var det inte längre hanterbart. Erik fick ringa tillbaka och när hon ville prata med mig och jag skrek "NEEEEEJ!!" sa hon till oss att åka in. Östra sjukhuset, Förlossningen, Avdelning 314, våning 4. 

Jag bad Erik hämta mina örhängen (?) och bilresan på en kvart eller så var fruktansvärd. Tydligen låg det en seg bil framför oss och jag förstår att Erik var stressad där jag satt och gallskrek. Vi velade runt för parkering och väl inne på avdelningen var de förvånade över hur ont jag faktiskt hade. "Det är inte lång tid kvar till bebis", sa de. Va? 21:30 var klockan. Jag fick hjälp in till rummet då det var jobbigt att gå. Inte tid för att sitta och hoppa på en pilatesboll här inte. 

Vi fick ett rum och så snart det gick låg jag uppkopplad i sängen och andades lustgas och skrek rakt ut. Om lustgasen hjälpte vet jag inte, men det var något att hålla och skrika i. För skrek gjorde jag, som en stucken gris. De kollade hur öppen jag var: 8,5 cm och jag blev så chockad. Jag hade väntat mig 1,5 eller så. Erik stöttade och var med hela tiden, servade med den klassiska jordgubbssaften och sa att jag var bäst i hela världen. Vilken jävla upplevelse för honom. 

Jag ville ha epidural och de ringde på läkaren. Värkarna fortsatte utan så mycket vila, intensivt sa barnmorskan och jag sa gång på gång, halvt gråtandes mellan värkarna att jag bara ville sova. Läkaren kom efter en halvtimme (?) och så kom det svåra och sätta sig upp och still för att få bedövning och spruta mellan två värkar. Han misslyckades att sätta sprutan rätt en gång och så ringde hans telefon - han behövde sticka till ett akut kejsarsnitt och kvar satt jag. Den andra narkosläkaren, på intensiven, ringdes in och var framme på tio minuter. Kanske skulle epiduralen inte göra så stor nytta nu, sa de, för snart var det dags att få ut ungen. 

Krystvärkarna var inte lika intensiva och med epidural och lustgas kunde jag ändå vila mellan dem. De påminde mig att släppa lustgasen mellan värkarna för att inte bli yr, men jag kände ingenting. (Erik tog ett andetag när allt var över, blev yr och tvungen att sätta sig, det säger lite om adrenalinruset man själv hade.)

23:45 frågade jag om bebisen skulle komma idag eller nästa dag, vilket de så klart inte visste. Jag vågade inte riktigt ta i med full kraft, av rädsla att spricka, antar jag. Mellan varje värk skakade hela kroppen, jag såg hur benen hoppade och någonstans här gick vattnet. Barnmorskan gjorde några knutar på ett lakan och under värkarna hade jag dragkamp med sköterskan för att få mer kraft medan Erik höll upp mitt huvud. Det gjorde susen.

I slutet kunde jag känna toppen av ett litet huvud och när bebisen stog precis på gränsen till ute sa de åt mig att andas istället för att krysta, för att minimera bristningar. Det var nästan det svåraste och ondaste av allt, att inte få göra något i det skedet. Det kallas ring of fire av en anledning... Sen kom hon ut nästan självmant, gnydde lite, och så plötsligt hade jag henne på bröstet och smärtan släppte direkt. Klockan var 1:06. 

Hon var så liten och fin och jag klagade över att jag knappt kunde se henne, sängen var för bakåtlutad. Erik klippte navelsträngen, barnmorskan tryckte lite på magen och så kom moderkakan utan problem. Spruckit hade jag inte heller, ett litet skrap kallade dem det och jag fick ett stygn.

Hennie är nu tio dagar och det rullar på här hemma. Hon har hittills sovit bra på nätterna, även om hon ska bytas på och äta var tredje timme, så jag känner mig inte överväldigande trött även om det är skönt med en tupplur på dagen :)