Fredag och hembjuden till Sandra för tacomys. Precis som förra gången köpte jag med mig disktraskor, något syrligt att dricka och avokado och begav mig ut till Hisingen efter jobbet. Jag välkomnades varmt av Sandra, lilla Signe och en till en början blyg 3-åring som snart nöp av ett par blad från Sandras bröllopspresentväxt, det var ju en propeller.

 

Ja, visst var det, sa jag och försökte sätta snurrspjutt på bladen i luften, till 3-åringens stora förtjusning. Några timmar senare somnade han med tomtemössan på, gulle. Precis som sist blev sen tremånaders-Signe min för ett par timmar medan Sandra lagade mat, hehe. En riktig pompmiddag med egengjorda tacobröd, tacoköttbitar, guacamole och tomatsalsa fick hon ihop, för att inte tala om citron- & vallmokakan till efterrätt.

 

Hon är bra Sandra, håller inte inne med komplimanger och tankar utan säger dem snarare flera gånger, öppet och på ett sätt man inte är van vid, oväntat. Helt plötsligt kommer ett "jag känner att jag lär mig mycket av dig" eller "du kommer bli en sån bra mamma" eller "här kommer du med din härliga dialekt och energi" eller "shit vad bra sagt!" med mera, med mera. Kanske är jag lite åt det hållet jag med, men inte alls på samma sätt. Men det gör en glad, och vem vill inte göra människor glada? Jag ska bli mer så :)

Kransar, några snaps, ett par lekar och middag i vanlig ordning, sen gick vi vidare till skönt häng i grannhuset. 

På lördagen tog vi Zitafärjan över till Smögen och käkade den obligatoriska räkbaguette på klipporna. Vi hann hem och käkade middag innan fotbollsmatchen drog igång, och efter lite snapsvisor, beer pong och kubbstafett med grannarna åkte vi ut till Smögen för att spendera de sista timmarna innan läggdags. 

Precis som förra året hade Freja kalas på söndagen, världens gulligaste unge. Hamburgare och marängsviss bjöd hon på ute på altanen, den lilla tvååringen!

Ett par månader tidigare hade jag lyckats få tag på ett bord för två på TOSO, asiatisk fusion i smårätter, på Götaplatsen. Vi valde setmenyn och en flaska rött, och trots att vi i efterhand kom på att de missade att servera oss en av nio rätter, så var det supergott (och vi blev ändå mer än mätta). 

Min favorit blev råbiffen med asiatiska smaker och tillbehör (inte så otippat) och Eriks blev de friterade räkorna med chilimayo (ännu mindre otippat). Så där satt vi i några timmar innan vi strosade halvvägs hemåt innan vi hoppade på vagnen. En fin kväll. 

Efter en lugn lördagsmorgon tog vi bilen till Munkedal och åt jordgubbs- & rabarberpaj till lunch. Samma paj jag bjöds på när jag träffade Eriks mamma & Jan för första gången, faktiskt. Så god! Det blev mycket fotboll, men vi klämde in en liten promenad och grillmiddag däremellan. Alla matcher är ju faktiskt sevärda när man tippat, hehe. 

När Erik fyllde 28 i april gav jag honom en överraskning. Överraskningen fick han reda på den 16 juni väl på Landvetter, vi skulle åka till Gotland över helgen. Passande nog hade vi dagen innan firat treårsdagen. Helgen blev så himla lyckad. Perfekt. Det var soligt och varmt, romantiskt och det var liksom bara så mycket kärlek mellan oss, det bubblade.

 

Och så på lördagen låg jag ner på en bänk med huvudet i Eriks knä i eftermiddagssolen i Almedalen. Vi småpratade och hade det mysigt. Erik berättade att han pratat med kompisen Eklund, som är pappa, om det här med barn. Eklund hade frågat Erik vad han väntade på, att det bara var att sätta igång och "få det överstökat". "Händer det så är det ju ingen kris direkt, men om några år", hade vi sagt. Jag hade ändå börjat längta lite, nu när det fanns några bäbisar i vår kompiskrets.

 

Jag frågade Erik om han hade funderat över när det kunde tänkas börjas egentligen. "Ja, det har jag" svarade han, "kanske i vår eller så."

 

Sen blev det liksom en kort tystnad. En paus som bröts av att jag sa att jag fick något i ögat, eller kanske fick jag inte det. "Det kanske var fel svar då.." mumlade Erik, men jag kom snabbt på fötter och berättade att så var inte alls fallet. Jag berättade att han just hade gjort mig snäppet lyckligare. För det var inte alls det svaret jag hade väntat mig, det var tidigare än jag trott, och jag förvånades lite över hur himla glad jag blev. Så varm i hjärtat, så lycklig, så full av kärlek. Helt plötsligt längtade jag extremt mycket till nästa år. 

Minuterna efteråt föreslog Erik en ny långresa, kanske över jul 2018. "Det är nog kanske inte så lämpligt med tanke på det vi just pratade om!", sa jag innan han kom på sig själv. Så vi landade i att en långresa sommaren 2018 vill vi nog ha, och efter det på hösten, då kunde det vara lagom med bebis. 

 

Vi tog liksom ett steg framåt i livet tillsammans där och då, kom varandra närmare på något sätt. Vi fattade ett gemensamt stort beslut. Det var ett stort ögonblick för mig, att få det sagt högt så där.

 

Vi flyttade vårt fredagsmys dit, åt grillad lax & potatis med gräslök och stannade kvar nästan till solen gick ner. Det vill säga ganska sent, och vi tänkte igen på att kring Medelhavet vid samma tid sitter människor också ute och äter, men i mörker. Så ja, den svenska sommaren när den väl är på plats är ju ändå den bästa. Det var nog det jag ville säga, ungefär. 

Vi checkade in i vår stubbe och gav oss av på våra cyklar, västerut mot Sjötorp där Vänern tog vid. Långsamt cyklade vi, njöt av värmen, omgivningarna och stillsamheten, och jag kände mig så lycklig att tårarna rann en stund. Efter en mil klev vi av cyklarna, strosade i de små bodarna i Sjötorp och i hamnen, delade en räkmacka och en bägare glass i smakerna rabarber och lingon/kola. Sen cyklade vi hemåt igen, stannade för ett dopp och hann precis byta om innan vi skulle på middag på hotellet. 

Vi satt ute på bryggan precis vid vattnet, en ljummen sommarkväll. Vår beställning blev bortglömd men det gjorde inget, vi fick gratis dryck och chips så länge och sen smakade vår tvårättersmeny mycket bra. Sen överraskade Erik med en flaska rosé som vi drack hälften av på vår egen lilla stubbveranda. 

Efter en mysig frukost, som vi åt medan vi tittade på de tiotals fiskemännen på andra sidan vattnet, hoppade vi på cyklarna åt andra hållet. Vi tog oss inte hela vägen till sjön Viken på andra sidan, men 3,5 mil blev det ändå, förbi slussar och kohagar. Ett glasstopp på det och ett dopp till, sen körde vi via Lidköping och Niklas & Wallan (och Johan) för en kaffe. Efter cykelavlämning blev vi inbjudna på te och kvällsmacka hos Eriks pappa & Karin, ett perfekt avslut. Sen var jag trött och öm i konstiga skelettdelar på konstiga ställen, och somnade sött efter ytterligare en supermysig helg.